Rasputin, the Mad Monk (1966)

RasputinNog för att Matthew Lewis munk Ambrosio, i den gotiska klassikern The Monk, var galen så det räckte till och blev över, men vad är det mot en riktig munkgalning? Det känns ganska logiskt att Hammer inte skulle kunna hålla labbarna borta från Rasputin. Det känns också logiskt att man struntar i petitesser som att filmens Rasputin är betydligt mer fysiskt imponerande om man jämför med de historiska bildbevisen eller att den riktige Rasputin faktiskt aldrig avlade några munklöften. Annars hade man ju inte kunnat använda titelns smaskiga alliteration.

I ett avlägset ryskt kloster tvingas abboten kalla in broder Rasputin. Två bönder har kommit med varsin osannolik historia: den ene hävdar att Rasputin botade hans frus dödliga feber med sina bara händer, den andre att samme ordensbroder huggit handen av hans son i ett slagsmål över den förste bondens dotter (hängde ni med?).

Till abbotens stora förvåning erkänner inte bara Rasputin bägge dåden rakt av, utan är också totalt obotfärdig inför sitt omunkliga uppträdande. Hans mål här i livet är att ge Gud synder ”worth forgiving” och sådana kan man inte samla på sig i ett kloster. Abboten drar raskt slutsatsen att helande kraft hos en sådan förtappad man bara kan komma från en enda källa och den är inte Gud.

Oavsett vilket deklarerar Rasputin att han ska använda sin kraft för de syften som förnöjer honom. I det kejserliga St Petersburg ska det snart visa sig att dessa syften är två: makt och kvinnor. Genom hovdamen Sonia kan han bota den unge tsarevich Alexei och tack vare tsarinnans erkännade ligger hela staden för hans fötter. Men det finns de som inte ser med blida ögon på Rasputins försök att styra det Romanovska tsarhuset.

Banne mig, det här var inte helt fel! Inledningsvis blir jag förstås lite fundersam eftersom den ryska landsbygden med tillhörande värdshus är till förvillelse lik den karpatiska landsbygden med tillhörande värdshus. Ymnighetshornet Wikipedia ger mig snart svar på den gåtan: Rasputin spelades in direkt efter Dracula och på ungefär samma ställen.

Förutom Christopher Lee (gissa i vilken roll?) återser vi dessutom inte bara Barbara Shelley som i egenskap av Sonia än en gång får spela kvinnan som understödjer den ondes framfart, utan också Francis Matthews och Suzan Farmer som i kraft av syskonparet Ivan och Vanessa också än en gång rakryggade måste stå emot den ondes framfart.

Men äras den som äras bör. Rasputin ägs av Christopher Lee. Hans genomborrande Dracula-ögon är här förstärkta av ett par försvarligt buskiga ögonbryn men de har fortfarande samma makt att särskilt förvandla sköna damer till darrande asplöv som inte har något emot att slänga av sig vartenda klädesplagg de har på kroppen.

Rasputin kompletteras av den dånande basrösten som är en ren njutning och vilken ger en tyngd till karaktären som jag nästan tycker är bättre än Draculas. Eller också är det det, i likhet med ögonbrynen, buskiga skägget som vinner mitt gillande (vad skulle jag inte ha gett för att kunna ta till vara affischens erbjudande om ett alldeles eget Rasputin-skägg?!). Dessutom måste man beundra de mängder druvjuice som Lee sannolikt behövde kolka i sig för den här rollen eftersom Rasputin inte har något emot att stjälpa i sig ett glas vin eller två. Förresten, ersätt ”glas” med ”flaska” så är vi lite närmare sanningen.

Förutom ögon och röst har jag aldrig tidigare tänkt på Lees kolossala händer, men här kommer de väl till pass eftersom han omsluter patientens huvud med dem när han ska utöva sin helande kraft. Lille Robert Duncans kranium ser ut som ett kolibriägg omsluten av två sopptallrikar när Alexei ska botas och det är inte utan att man undrar över hur hårt…han…ska…klämma…till…? Scenen där munken, sedd ur tsarinnans perspektiv, i princip mörklägger kameran är lika enkel som effektiv.

På det hela taget en riktigt trevlig liten film där Lees prestation och ett par rysliga scener gör att man kan bortse från att St Petersburgs glädjeflickor låter som Eliza Doolittle. Vad man däremot inte kan bortse från det faktum att Christopher Lee i späd ålder faktiskt ska ha träffat Felix Yusupov, en av männen som efter många om och men till slut lyckades dränka Rasputin. Beyond cool!

4 reaktioner till “Rasputin, the Mad Monk (1966)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: