alt. titel: Dracula — mörkrets furste

Dracula Prince of Darkness”I bid thee welcome”… säger Dracula inte alls. Inte i den här filmen i alla fall, där blodsugaren i Christopher Lees skepnad inte har en enda replik. Enligt Lee själv berodde det på att han vägrade läsa manusets fåniga repliker, författaren hävdar å sin sida att han aldrig skrev några Dracula-repliker.

Däremot får den gode greven väsa en hel del och spärra upp sina rödkantade ögon. Jag känner att jag nästan inte vill veta vad man gnodde in i Lees ögonglober för att få dem så där rödsprängda. Löksaft? Vägsalt? Asbest?

Nå, inledningsvis har emellertid ”The King of the Undead” i tio år hedrat de karpatiska bergen med sin frånvaro, allt sedan Van Helsings rådiga ingripande i Dracula (1958). Munken Fader Sandor gör sitt bästa för att försöka övertyga den vidskepliga lokalbefolkningen att det numera är ok att ge de döda en kristlig begravning istället för att köra en påle genom hjärtat på dem och sedan bränna kroppen.

Men vad hjälper det när tjurskalliga brittiska turister prickat in Carlsbad i sin resrutt och vägrar lyssna på munkens råd att hoppa över just det lilla semesterparadiset? Självklart står snart Charles och Alan Kent med fruar Diana och Helen i farstun på ortens slott. Under natten hör Alan ett konstigt ljud och blir därmed den lycklige vinnaren i lotteriet om vem som får äran av att föra greve Dracula tillbaka till de levande. Eller odöda, i alla fall.

Även Helena tvingas kasta de stela brittiska paltorna och iförd ett utsökt designat nattlinne blir hon honvampyren för dagen. Men hur ska det gå för Charles och Diana?

Eftersom Prince of Darkness är den första Hammer-Dracula jag ser har jag lite svårt att bedöma den rent kvalitetsmässigt. Kulisserna som utgör interiören i det grevliga slottet i Carlsbad ser exempelvis riktigt trovärdiga ut, må sedan vara att de skapar en oväntat ljus och nästan mysig stämning.

Skådespelarinsatserna är acceptabla, med karaktärsförändringen hos Hammerveteranen Barbara Shelleys Helen i främsta rummet. Jag antar att det inom genren inte heller är någon idé att orda så mycket om att det är hon, och inte den manlige vampyren, så blir pålspetsad genom sin generöst tilltagna bröstkorg.

Och medan jag inte med bästa vilja i världen kan påstå att jag blir skrämd av Prince of Darkness blir jag heller inte uttråkad. Scenen där Dracula åter vaknar, med en ringprydd hand som krälar över stenkistans kant är till och med riktigt bra. Tempot är förhållandevis flyhänt, även under stämningsskapande panoreringar längs ödsliga slottskorridorer, och manuset följer en logisk röd tråd. Däremot blir slutet aningens abrupt för den här moderna tittaren.

Som så ofta annars med den här typen av film är det lika gott att undvika blindskär som ”bra” eller ”dålig” och istället styra rakt emot den trygga hamn som utgörs av ”charmig”. Prince of Darkness har allt man kan önska av en klassisk vampyrrulle, från scream queens till en greve som prudentligt håller upp kappan till skydd när han ska ta sig ett bett i vita svanhalsar.

Annonser