The Nannyalt. titel: Barnjungfrun

Virginia Fane gråter hysteriskt och maken Bill har svårt att dölja sin irritation. Varför i hela fridens namn skulle Virginia vara rädd för att åka och hämta sin egen älskade son?! Familjens bredvilliga Nanny kliver (som alltid) in som en räddande ängel för Virginia och åtar sig att följa med Bill till skolan där lille Joey befunnit sig de senaste åren.

Vi förstår snart att det inte är en vanlig skola Joey har varit på, eftersom rektorns samtal med Bill innehåller ord som ”abnormal”. Kanske finns det fog för Virginias bävan inför sonen? Det står dessutom klart att Nannys närvaro vid hämtningen inte var särskilt genomtänkt eftersom grabben enligt rektorn hyser en stark motvilja mot medelålders kvinnor. Joey själv bekräftar detta genom att vägra sitta tillsammans med Nanny i bilen. Han är inte bara motsträvig, utan öppet hotfull, gentemot den uppoffrande kvinnan.

Hemma fortsätter konflikten att eskalera och medan Bill (med en viss lättnad kan man tänka sig) far iväg till Beirut på tjänsteresa är det Virginia som nu måste medla mellan Joey och Nanny. Något som inte är det lättaste eftersom hon vill vara en riktig mor för Joey samtidigt som hon i Nannys närvaro reduceras till ett litet barn som blir skedmatad med tjänarinnans omsorger.

Det fina i kråksången är att Joey inte bara ogillar Nanny och spelar henne utstuderat grymma spratt, utan också påstår att den pålitliga kvinnan på alla upptänkliga vis försöker döda honom. Det kan ju inte vara annat än fria fantasier?!

Till skillnad från exempelvis The Gorgon som innehöll förhållandevis elaborerad kostymering och kulisser som närmade sig George Lucas-ego är The Nanny ett under av (60-tals)minimalism. Större delen av filmen utspelas i familjen Fanes våning och kammarspelet pågår i huvudsak mellan Nanny, Joey och Virginia. Den är dessutom filmad i svart-vitt.

Den bestämda Nanny spelas av en klart vördnadsbjudande Bette Davis. Det räcker med att man inledningsvis får se henne stega fram i ordentligt knäppt rock och fotriktiga skor med en kartong i händerna för att inse att detta inte är en kvinna man leker med. Det räcker med att hon visar upp ett par sammanpressat ogillande läppar för att hennes kuvade härskarinna ska vika sig som en billig solstol från Jysk. För att understryka Joeys utsatta position får vi ofta se henne filmad underifrån, vilket knappast förtar något av hennes imposanta utstrålning.

The Nanny lyckas få till en bra anspänning och vi hålls länge på sträckbänken om vem det är som talar sanning i hushållet – Joey eller Nanny? I slutänden går filmen tyvärr lite överstyr i sin förklaringsiver men fram till dess är det som sagt en riktigt fin liten thriller.

Och så till er som intar en generellt tveksam attityd till barn på film. Både William Dix som Joey och Pamela Franklin (vilken ser ut som världens minsta 60-talstant) som försigkomna kompisen Bobby är fullt acceptabla i sina respektive roller. Särskilt William Dix är kanske inte underverk som skådespelare, men hans truliga upprorsanda känns hyfsat fräsch.

Då är tyvärr sirapssöta Angharad Aubrey som Joeys olycksdrabbade lillasyster Susy ett helt annat kapitel, men hon är å andra sidan inte i fokus på samma sätt som Joey. Där är det bara att bita ihop och svälja sockerklökningarna.

På samma sätt som The Hand That Rocks the Cradle blottlägger The Nanny den svåra frågan i hur stor utsträckning man kan lita på den person som är satt att vakta ens barn.

Annonser