Jennifer 8alt. titel: Jennifer 8

John Berlin kommer som härdad L.A.-polis till den lilla staden Eureka i Californien. Och här kan alla som tror att den staten enbart består av sandstränder och konstanta 25 plusgrader få sig en funderare, för vädret i Eureka, när det börjar lacka mot jul, är rent ut sagt pissigt. Ösregn och, när man börjar komma upp i bergen dit John samt kollegan och gamle kompisen Frederick Ross snart kommer att behöva bege sig, snö.

På Eurekas soptipp hittas nämligen en hand och som John är anställd att ta hand om kriminalavdelningen (verkar det som i alla fall) sätter han den snart i samband med en huvud- och handlös kropp som hittades för ett par år sedan. Det behöver kanske inte sägas att det fallet än så länge är ouppklarat?

John funderar först på att handen man hittat visar tecken på en hel del “wear and tear”, men efter ett tag slår snilleblixten ned. Offret, som i brist på identifiering har kallats för ”Jennifer” (jag som alltid trott att ”Jane Doe” var det vedertagna?), var kanske blind? Det skulle förklara alla små ärr och inte minst slitaget på fingertopparna efter åratal av Brailleläsande.

Sagt och gjort, John åker upp till närmsta blindinstitut och träffar där på läraren Helena som var den sista att träffa försvunna eleven Amber i livet. Amber som hämtades upp av en för Helen okänd man som också hette John och som också luktade cigaretter. Samtidigt som John blir mer och mer övertygad om att Jennifer egentligen är Amber och att hon dessutom inte är ett ensamt offer, utan nummer åtta i en seriemördarradda, djupnar hans och Helenas förhållande. Men starka krafter försöker se till att hålla Helena och John ifrån varandra.

Jennifer 8 är en av de där tidiga 90-talsthrillersarna som egentligen känns som en 80-talsthriller. Med det sagt vill jag dock påpeka att filmen i det avseendet känns rätt fräsch eftersom det för en gångs skull inte handlar om smutsiga bakgator i en hård storstad, neonbelysning och saxofonmusik. Miljömässigt är det snarare vädret som är det viktiga, det är snöigt och halt på vägarna upp till Helenas arbetsplats och nere i Eureka regnar det som sagt mest hela tiden. Annars är det de ändlösa och givetvis närmast övergivna korridorerna uppe på det där institutet som får leverera spänningen.

För spännande är det. Trots att Jennifer 8 är en sådan film som man absolut inte får fundera allt för mycket på, för då hittar man den ena konstigheten efter den andra (hej, Safe House), lyckas den hålla alla de där funderingarna borta under själva filmen. Ett av snilledragen är förstås inte bara frånvaron av saxofonmusik, utan närvaron av extremt produktive Christopher Youngs pianoscore, en melodislinga som jag tror att många känner igen även om man inte kan placera vilken film den kommer ifrån.

Det andra som skapar spänningen är det enkla i att Helena helt enkelt inte ser vad som pågår omkring henne. Det är lätt att sätta sig in i känslan av att vara totalt utlämnad till sina andra sinnen eller till andra människors gottfinnande. Scenen på julfesten när hon blir omkringskuffad som en jolle på ett stormigt hav understryker den hjälplösa känslan på pricken men är inte i närheten lika läskig som den när fotoblixtar lyser upp en kvinna i ett mörkt rum när hon tror att hon är ensam.

På samma sätt ifrågasätter man inte att John blir märkligt fixerad märkligt fort vid just detta fall med Jennifer, trots att han följdriktigt nog av snart sagt alla blir mer eller mindre beordrad att strunta i det för att fokusera på mer produktivt polisarbete. Att han som karaktär egentligen förblir det blanka ark han från början är gör inte så mycket, utan bidrar även det till känslan av osäkerhet.

Som vanligt i den här typen av filmer är skådespelarinsatserna helt ok från många mer eller mindre igenkännliga ansikten. Andy Garcia som John och Lance Henriksen som Frederick Ross har en avslappnad kemi, vilket inte kan sägas om den mellan Garcia och John Malkovichs allt mer förkylde FBI-utredare. Kathy Baker som fru Ross är en av de där skådespelerskorna som egentligen gjort sig förtjänt av mer uppmärksamhet än hon får. Detsamma kan inte sägas om Uma Thurman som spelar Helena, men rollen är i alla fall tillräckligt tidigt i hennes karriär för att hon ska se ganska vanlig ut istället för det där ”quirky beautiful” (som Miz Tyra alltid tycks vara ute efter i ANTM).

Allteftersom jag skriver känner jag att jag kanske kommer att få en hel del mothugg, för det finns verkligen mycket i Jennifer 8 att haka upp sig på om man bara vill. För min del väljer jag i just det här fallet att inte vilja, utan att istället svepas med av stämning, kompetenta skådespelarinsatser på de flesta håll och ett bra score. Dessutom kan genus-o-metern låta bli att ta en gäng små hoppsasteg över upplösningen.

Annonser