Buffalo 66Det enda som får vädret som möter oss i Buffalo ’66 att se ännu mer deprimerande ut är byggnaden i fokus. Det är gråmulet, snögloppigt och kylslaget och ut från fängelset släpps just nu Billy Brown. Han är knappast klädd för väderleken och tycks inte vara direkt själaglad över att befinna sig på rätt sida om stängslet.

Ingen möter Billy, han tar istället bussen in till centrala Buffalo där sökande efter en toalett tar vid. Billy fick nämligen inte återinträda i fängelset för att pinka och nu är läget kritiskt. Han liksom gnäller och stapplar nästan fram för att inte blöta ned sig. Alla toaletter visar sig dock vara stängda och när han till slut slinker in till en dansstudio är det ändå som förgjort. Billy blir nämligen övertygad om att killen som redan befinner sig där inne har kollat in honom – ”fuckin’ faggot” skriker den oförrättade.

Dansstudion tillhandhåller även en telefonautomat och vår före detta fängelsekund ringer upp någon som vi efter ett tag förstår är en familjemedlem. Billy vill komma hem till ”the old neighborhood”, men det finns ett problem. Han har inte bara mörkat vart han befunnit sig de senaste åren, utan också uppfunnit en kärleksfull maka. Nu kräver de i andra änden att få träffa denna icke-existerande livspartner.

Men Billy är om inget annat handlingskraftig. På två röda sekunder har han kidnappat tjejen som lånade honom en slant till telefonautomaten och manövrerat in sig och henne i hennes bil. På väg till föräldrahemmet (endast avbruten av en välbehövlig paus vid ett träd) försöker han övertyga Layla om att hon ska låtsas vara hans fru. Hans argument är väl sådär med tanke på omständigheterna (”If you make me look bad, I will never ever talk to you again”) men Layla går faktiskt med på förslaget.

Ok, så det här var…skumt. Utan att egentligen veta något om Vincent Gallo hade jag en slags uppfattning av honom som en finfilmens enfant terrible, lite som Joaquin Phoenix, men elak och svår istället för påtänd och susig. Säkert spelade hans skrikmatch med Roger Ebert över filmen Brown Bunny in i den uppfattningen.

Buffalo ’66 skulle ha kunnat vara en ovanligt skruvad komedi om det inte varit för att filmens stämning snarare framkallar en ångestklump i magen av storleksordningen badboll. Det är som att se någon fälla en person med synnedsättning som sedan landar med ansiktet före i en hög med färskt hundbajs. Även om själva fallet kanske såg roligt ut är det en omöjlighet att skratta åt situationen. Det är för konstigt, för hemskt, för patetiskt.

Scenerna hemma hos Billys föräldrar skulle till exempel ha kunnat vara humoristiska. Mamma är odödlig fan av Buffalos footballag och gnäller fortfarande över att sonens förlossning fick henne att missa en match. Pappa påstår sig vara gammal sångare och verkar lite väl glad i att krama om sin nya ”svärdotter” som i sin tur måste sägas gör ett strålande jobb med att låtsas vara Billys äkta hälft.

Men det hela mister allt komiskt potential eftersom vi samtidigt måste uppleva hur Billy ena sekunden sitter och gråter inför det enda barndomsfoto som huset förmår frambringa för att i nästa med utstuderad elakhet be modern lägga för Layla ordentligt med inälvsmat trots att han vet att hon egentligen är vegetarian.

Inte heller fattar jag grejen med relationen mellan Billy och Layla. Det står snart klart att det inte är fråga om någon reell kidnappning, den unga kvinnan har gott om tillfällen att fly, men väljer att stanna. Hon är ständigt kontaktsökande, förstående och kärleksfull på ett sätt som gör att man skulle kunna trott att hon varit Billys slagpåse (psykiskt såväl som fysiskt) i flera år istället för mindre än ett dygn. Billy tycks i och för sig vilja uppnå något slags ultimat förhållande (de ska vara ett par vars kärlek ”span time”) men blir heligt förbannad så fort Layla gör den minsta ansats till att uttrycka ömhet fysiskt, till och med när han två sekunder innan uttryckligen bett om det.

Det är helt enkelt inget par vars relationsmässiga överlevnad man håller på. De två är lika konstiga, var och en på sitt sätt, men tillsammans skapar de ingen skön själarnas gemenskap (dock måste erkännas att de är bra gestaltade av Vincent Gallo och Christina Ricci). Istället är det som sagt snarare ett misshandelsförhållande, där Laylas patetiska försäkran ”I think you’re the sweetest guy in the world and the most handsome and I love you” får en att undra hur hon ens överlevt eventuella föregångare på förhållandearenan.

Många av de icke-professionella recensionerna på IMDb (där Buffalo ’66 får en samlad rating på 7,3) framhåller filmens avslutande katharsis. Men eftersom inget av det som dittills hänt fått mig att bry mig det minsta om varken Billy eller Laylas välbefinnande, faller även det platt. En viss visuell ambition förhindrar dock att Buffalo ’66 avslutar fallet med att landa i hundskit.