L’Ours (1988)

Mot bakgrund av både Chimpanzee och Grizzly Man kom jag ju på att jag faktiskt hade ytterligare en björnnaturfilm liggande.

***

alt. titel: Björnen, The Bear

Kampen om elden (La Guerre du feu) med sin avsaknad av en begriplig dialog gav tydligen regissör Jean-Jacques Annaud blodad tand eftersom hans nästa planerade projekt skulle vara en film nästan helt utan dialog över huvud taget. Nu tog det dock så lång tid för honom att förbereda sig inför filmandet av Björnen att han hann sticka emellan med Rosens namn.

En ung björnunge förlorar sin mamma i ett stenskred och skulle sannolikt ha gått en säker död till mötes i Kanadas vildmark om det inte varit för att han träffar på och blir omhändertagen av en fullvuxen hane. Björnhanen har emellertid kommit i vägen för några jägare som nu är det udda paret hack i häl.

Annaud var tydligen sugen på att göra en närmast konventionellt psykologiskt drama, men med djur i huvudrollen och valde i det att utgå från amerikanen James Oliver Curwoods bok The Grizzly King från 1916. Curwood tillhörde en rätt månghövdad grupp i USA under den här perioden; när fan blir gammal blir han religiös men när jägaren blir gammal blir han naturvårdare. Den före detta jägaren skrev dessutom en mängd oerhört populära djuräventyrsberättelser i samma anda som Jack London och ledorden var: ”The greatest thrill is not to kill but to let live”.

Nog så vackert, men frågan är hur denna tidiga nittonhundratalsinställning funkar dryga 70 år senare. Jag tror att problemet för min del med Björnen avslöjas redan i Annauds utgångspunkt. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förena mänskligt psykologiskt drama med realistisk naturfilm. Det ska villigt erkännas att Björnen i många fall faktiskt jobbar med att försöka visa upp naturliga björnbeteenden, men trots att vi har mänskliga antagonister med i bilden har man inte lyckats motstå frestelsen att antropomorfisera båda hälfterna av det omaka björnparet.

Trots att filmen inte på långt när är lika sentimental påminns jag ändå om Disneys gamla naturfilmer, om Bambi eller varför inte Arne Suckdorffs Det stora äventyret. (Hemmavid har det klämkäcka utropet ”Men i skogen är sorgen kort!” blivit något av ett motto.) Björnungen är föga förvånande söt som socker, den vuxne björnhannen är magnifik i sin rultande elegans och så länge jag kan övertyga mig själv att det jag ser på filmen är ett naturligt beteende är det lugna puckar.

Men lite nu och då blir det helt uppenbart att det handlar om björnregi för komisk eller dramatisk effekt och det börjar krypa i hela kroppen på mig. Sällan kommer jag så nära en fysiskt allergisk reaktion inför film som när det gäller detta. Nej, Roger Ebert har förvisso rätt när han säger att Björnen inte är en ”cute fantasy in which bears ride tricycles and play house”. Men filmen är inte heller en renodlad naturfilm om grizzlybjörnar, den är ute efter att berätta en påhittad historia. Dessutom känns den extremt svart-vita framställningen av människa mot natur inte särskilt fantasifull.

Det finns en del bra saker med Björnen. Den är givetvis bedövande vackert filmad och samtidigt som jag vänder mig emot vad jag i alla fall upplever som konstruerade beteenden är det svårt att inte bli fascinerad över hur man framlockat dessa beteenden från i grund och botten vilda djur. Och visst, om den kan få folk att se på björnar på ett annat sätt har den förstås ett syfte. Risken är bara att filmen till viss del uppmanar oss att betrakta björnen som en lurvig halvmänniska. Djur har rätt till liv i sig själva, inte för att vi eventuellt kan se oss själva i dem.

Not: Enda anledningen till att Björnen ändå får ett (lite) högre betyg är Disneys natursåpa Chimpanzee är att Annaud inte försöker låtsas att han gör en naturdokumentär.