alt. titel: Hotet från underjorden

Tremors”Can you fly, you sucker?!”

Nej, monstren för dagen kan inte flyga, men det ska ta ett bra tag för invånarna i den lilla Nevadastaden Perfection (mer än samling hus, än en stad om vi ska vara ärliga) upptäcker det.

Dessförinnan har Val och Earl gjort ytterligare ett av sina fruktlösa försök att lämna Perfection (pop. 14) för att i alla fall ta sig till Bixby (pop. 356). De känner att de är ämnade för något mer här i livet än att ta hand om Perfections avfall och nedfallna stängselstolpar och har bestämt sig, en gång för alla. Inte ens erbjudande om jobb som innebär gratis lunch och öl får dem att tveka. Mer handfasta hinder på vägen är dock de mystiskt döda kropparna som de måste transportera tillbaka till byn och stenraset som en gång för alla stängt av vägen ut ur dalen.

Med hjälp av geologen Rhonda inser de snart att problemet är större än ett stenras. Vad som orsakat dödsfallen (och indirekt även stenraset) är monstruöst stora maskar, vilka rör sig lika hemtamt i den sandiga jorden som vithajar i en lagomt kyld atlantvik. Och enligt Rhondas seismografiska data finns det minst fyra stycken som nu tycks ha fokuserat all sin enkelsidiga uppmärksamhet på Perfection. Snart står det klart för Perfections invånare att de inte har mycket att vinna på att försöka bekämpa odjuren, men åt vilket håll ska man fly och i vad?

Trots monsternärvaro är Tremors inte särskilt läskig, vilket inte minst beror på att den innehåller en god portion humor. Däremot är den fantastiskt avslappnad inför både sina anta- och protagonister men lyckas samtidigt, när så krävs, bli duktigt spännande.

Trots att konceptet dödliga maskar (eller ”graboids” som de döps till av invånarna) låter fjantigt fungerar det förvånansvärt väl. Att de mestadels befinner sig under markytan underlättar givetvis själva monstermakandet och när de väl visar sig är strukturen så pass enkel att man som tittare inte behöver irritera sig på löjliga benkammar eller tvåmetersbetar. Det enda man eventuellt skulle kunna vända sig emot är att perspektiven på maskarna under marken eller de korta ögonblick av worm-o-vision som vi tillhandahålls känns mer pliktskyldiga än inspirerade.

Att man aldrig heller får något klart svar på vad de är eller vad de kommer ifrån blir även det befriande. För ärligt talat, hur ofta gör den där direktörens bekännelser att den Onda Företaget faktiskt har dumpat giftigt avfall i öknen någon större skillnad för själva monster historien?

Men styrkan i Tremors ligger i dynamiken man skapat mellan karaktärerna, särskilt då mellan Val och Earl som i egenskap av huvudpersoner tar kommandot för Perfections snabbt minskande befolkning. Man påminns om vilken skön skådis Fred Ward är och även Michel Gross från gamla Michael J. Fox-TV-serien Fem i familjen är underhållande som överlevnadsseparatist. Faktiskt tycker jag att rollerna som han och countrysångerskan Reba McEntire i egenskap av fru överlevnadsseparatist tydligast visar på fräschören i Tremors.

Det hade varit så lätt att låta dessa två vara fullkomligt halsstirriga och snarare förstöra för gruppen som helhet genom att exempelvis spreja kulor omkring sig. Visst har de en något annan inställning till situationen än övriga inblandade men i slutänden är (nästan) alla i de överlevandes gäng mer eller mindre avgörande element för att de faktiskt ska klara sig ur den här soppan.

Och även om jag tror att Tremors med nöd och näppe skulle hanka sig igenom ett Bechdel-test kan genus-o-metern ändå inte låta bli att glädjas över varken då eller nu särskilt kända skådespelerskan Finn Carter som geolog-Rhonda. En karaktär som inte behöver invänta en räddande manshand och faktiskt är kapabel till att tänka själv. Ovanligt och uppfriskande i den här genren måste man ändå tillstå.

Tremors har dryga tjugo år på nacken men den håller både effekts- och storymässigt ända in i kaklet. Trots frånvaron av flygande maskar.