Pig HuntUngefär lika roligt som bolagsnamnet ”Original Film” var i sammanhanget S.W.A.T., är ”Epic Pictures Group” när det gäller Pig Hunt. Fast det är klart, man kan ju alltid tänka sig att det ska referera till hastaggen #epicfail. I så fall är namnet inte bara välfunnet, utan oväntat insiktsfullt.

Pig Hunt är en av de där filmerna som får mig att känna att en film som Fertile Ground nästan blir bra eftersom den är ”inte genomusel”. För genomusel, det är nämligen Pig Hunt.

Odrägliga karaktärer? Check. En totalt oansvarig inställning till vapen? Check. En inställning som torde lämpa sig mycket dåligt för en jakttur, vilket är precis vad man är på väg till? Check. Taskig mobiltäckning? Check. Hillbillies med halvruttna tänder som dricker Pabst Blue Ribbon och tillverkar methamfetamin (samt tror att en gasmask kan dubblera som motorcykelhjälm)? Check. Tjock comic relief med gayigt namn som trots att han inte tycks ha satt en fot i något vildare än Golden Gate Park ska med på en jakttur? Check.

I could go on, and on, and on, and on… Ja, ni ser ju… Trots varnande ord från Filmitch, kunde jag inte låta bli att dunka ned huvudet i skulhinken som var Pig Hunt.

Där Fertile Ground hade ett rätt ok score kommer jag inte ens ihåg om det förekom någon musik i Pig Hunt. Där Fertile Ground portionerade ut sina effekter med en viss fingerfärdighet har Pig Hunt köpt in ett gäng obestämbara inälvor och istället lagt ansträngning på att skapa något av det hiskeligaste i dockväg jag sett på mycket länge. Exempelvis skulle jag bra gärna vilja veta hur man hade tänkt att monstergrisen Ripper skulle få i sig någon som helst föda med alla tänder man slängt in huller om buller i käften på honom.

Där Fertile Ground på det hela taget presterade fullt godkända skådespelarinsatser har Pig Hunt valt att skapa så avskyvärda karaktärer att man i och för sig inte bryr sig om kvaliteten på skådespelarnas rolltolkningar. Det är från första filmrutan fullkomligt obegripligt varför Brooks väljer att följa med pojkvännen John på jaktturen eftersom hon uppenbarligen hatar hans vidriga kompisar. Och det är lika obegripligt varför John, Ben, Wayne och Quincy överhuvudtaget spenderar mer än fem minuter i varandras sällskap eftersom de tycks tycka lika illa om varandra som Brooks tycker om dem (John undantaget för Brooks del, då).

Och där manuset till Fertile Ground förvisso kändes lite ogenomtänkt och vagt, undrar man vad manusförfattarna Anderson (Robert Mailer och Zack) gick på när de skrev ihop Pig Hunt. Alternativt led av abstinensbesvär från. Karaktärerna är som sagt totalt osympatiska (en trend som verkar ha blivit allt vanligare i skräckfilm av någon anledning), stereotypa (särskilt när vi kommer till hillbilly-familjen Tibbs) och så urbota korkade att man inte vet om man ska skratta eller gråta (jag hamnade nog i något slags helveteslimbo där jag inte kunde göra någotdera och därmed inte heller undfå någon slags förlösning).

Händelseutvecklingen är till en början mest idiotisk för att utvecklas till så totalsurrealistisk att jag är benägen att tro att herrar Anderson till slut lyckades få tag vad det nu råkade vara de hade abstinensbesvär av. Jag och min trogne medtittare kunde om inte annat ha en högst filosofisk diskussion huruvida Pig Hunt innehöll flera olika nivåer av dumhet eller bara en – urbota.

Annonser