Dirty HarrySan Francisco terroriseras av krypskytten som kallar sig för Scorpio, vilken hotar med att skjuta av invånarna en och en om han inte får de 100 000 dollars han begär. Trots att stan är ganska välbefolkad känner borgmästaren på sig att det kan komma att blåsa lite snålt vid nästa omval om han inte går med på utpressningskraven.

Utredande polis Harry Callahan vill hellre sätta fast avskummet och en fälla arrangeras med en katolsk präst som lockbete. Men saker och ting går så snett de bara kan, kvällen slutar med att prästen är död och Scorpio än en gång kommit undan polisen. Men nu är han rätt sur och ger igen genom att kidnappa en ung flicka och begära ännu mer pengar för att släppa henne.

Callahan har upprepade gånger proklamerat sin avsky för Scorpio men får trots detta förtroendeuppdraget att leverera lösensumman för flickan (kan han möjligen ha fått smeknamnet ”Dirty” för att han får alla skitjobben?). Givetvis blir det tumult vid avlämnandet men Scorpio kommer än en gång undan. Men inte utan en rejäl benskada och när han söker upp en akutmottagning för lite omplåstring sluts Dirty Harrys nät allt tajtare om den komplett galne brottslingen.

“’Do I feel lucky?’ Well do ya, punk?” Tja, jag känner mig i alla fall ganska lyckligt lottad som har fått se en riktigt bra film. Dirty Harry förtjänar med god marginal sin kultstatus med en skön 70-talskänsla (bland annat uppbackad av musik från pålitlige Lalo Schifrin) och en riktigt spännande historia som känns oväntat fräsch trots att snart nog varenda händelseutveckling är sådant man känner igen från andra (men senare) polisfilmer.

Det som man inte känner igen, men som också bidrar till fräschören är att Harry ärligt talat klantar sig gång på gång men ändå aldrig får den där rejäla utskällningen från sitt polisbefäl. Tvärt om tycks de vara förunderligt förlåtande.

Inte heller allmänheten verkar reagera nämnvärt på det faktum att polisen gång på gång lyckas tappa spåret efter en totalt förryckt vapenviftande vettvilling. Men med högeffektiva spaningsmetoder som att planlöst cruisa runt på stadens gator i jakt på en vit kille med en brun resväska känns det mindre förvånande. Både Harry och hans olyckssalige partner skulle dessutom må bra av lite skjutträning med tanke på alla skott som avfyras mot Scorpio utan att han får så mycket som en skråma.

Clint Eastwood har exakt rätt avvägning mellan bubblande raseri och lättvindig vanvördighet inför såväl överordnade som brottsoffer och civilister. Andrew Robinson är i och för sig rätt otrevlig som Scorpio, han framstår verkligen som rejält vrickad, men känns å andra sidan lite väl galen för att samtidigt kunna genomföra och planera så pass avancerade planer som han ändå gör. Ibland. För att i nästa sekund agera minst sagt irrationellt eftersom historien kräver det.

Vissa scener blir kanske lite utdragna och ”blodet” som rinner ymnigt från Scorpios ben ser mer ut som rosa eller möjligen orange nagellack än något annat. Men det är petitesser i sammanhanget, Dirty Harry Callahan är fortfarande stencool och håller sin Magnum i en bergfast näve.