Wertheralt.titel: Den unge Werthers lidanden, The Sorrows of Young Werther

Den unge Werther lider alla helvetets kval. Men samma person som skickat honom dit såg tidigare till att han befann sig i himlen, för hon var nämligen en ängel. Den ljuva Charlotte, så perfekt att det inte ens gick att uttrycka hur perfekt hon var för den klockarekattsförälskade ynglingen. Omedelbart när de träffades insåg Werther att hon var hans själsfrände, de drogs till samma dikter, tyckte likadant i alla viktiga avseenden och hon dansade dessutom som en gudinna.

Men Werthers förälskelse är dödsdömd av det enkla skälet att Charlotte redan är förlovad med den rekorderlige Albert som Werther, om än motvilligt, måste erkänna är en rätt trevlig kille.

Den absolut största behållningen av att läsa Johann Wolfgang von Goethes Den unge Werthers lidanden är att inse att stormig förälskelse är en känsla inte har ändrats särskilt mycket på i alla fall 230 år. Det enda som förändrats är vem som har tillåtelse att uttrycka dessa känslor och i vilken form. Werther blir nämligen väldig omanligt hals-över-huvud-fjårtis-förälskad i Charlotte. Han dyrkar marken hon går på, sparar bandet hon hade i håret den där första kvällen som en helig relik, drömmer futila önskedrömmar om att gifta sig med henne, förgås av avund när Albert lägger sin arm om hennes perfekta midja och skickar sin tjänare med meningslösa budskap bara för att kunna drunkna i känslan av att hon har pratat med hans tjänare om hans meddelande.

Men det är ju inte för inte som boken blev ett fundament inom både Sturm und Drang och den romantiska perioden. Och särskilt överraskande är det inte heller eftersom redan när Werther introducerar sig för sina läsare genom att skriva brev till sin kompis Wilhelm, erkänner att han är ett hjälplöst offer inför sina känslor. Han ger efter för sitt hjärtas minsta önskan, skämmer bort det som man skämmer bort ett sjukt barn. Här snackar vi en kille vars hetaste födelsedagsönskan stavas Homeros. Han äger i och för sig redan den antike skaldens verk, men skulle vilja ha dem i en lättare utgåva för att kunna ta dem med sig på sina strövtåg och läsa när andan faller på.

Han rörs till tårar över naturens skönhet, över bevis på mänsklighetens godhet, ja snart sagt över allt. Charlotte blir han enligt egen utsago helt absorberad av och han propagerar ivrigt för känslornas betydelse. Han jämför ofta känslornas kval med fysiska sjukdomar – det blir lika konstigt att säga att en självmördare är feg som att säga att någon som dog av feber var feg.

Och där hade vi som sagt också självmordsbiten, för är det något som har blivit mer känt om Werther än hans dödsdömda kärlekshistoria torde det vara slutet på den. Populärt sägs det i alla fall att boken gav upphov till en lavin av unga självmördare och att Werthers klädsel såsom den beskrivs under en period blev högsta mode. Och inte är det direkt något i Goethes beskrivning som sannolikt skulle avskräcka någon som funderar på att ta livet av sig på grund av kärleksbekymmer. Hela staden är i uppror över den unge mannens tilltag, alla hans vänner hinner komma och gråtande ta farväl och Charlotte svimmar av sorg vid beskedet.

Inte särskilt subtilt löper Werthers brev till Wilhelm över förtjusande maj till märgkall december, från vårblommor och solsken till vilda stormar och översvämningar (särskilt av just den paradisiska dal där Werther och Charlotte bara drygt ett år tidigare hade strövat omkring). Från goda känslor (en ung mans förälskelse i sin matmor) till krossade dito (samme mans mord på den tjänare som ersatt honom i den före detta matmoderns hushåll). Från att sitta i mjuk trädskugga i trevligt samspråk till att åse de mäktiga träden nedhuggna. I samma sekund som Werther blir påmind om Charlottes förlovning bryter ett helvetiskt åskväder lös. Själv nästintill tillintetgjord av sina oregerliga känslor träffar han på en man som visar sig vara fullständigt galen och som har spenderat ett år på hospital. Vad blev han galen av? En obesvarad passion för den uppenbarligen oemotståndliga Charlotte…

Jag levde länge under intrycket av att Den unge… skulle vara en svår bok men det är den definitivt inte. I alla fall inte rent framställningsmässigt. Däremot förekommer förstås en del filosofiska utläggningar om kärlek och känslor men då har jag pressat mig igenom värre hos exempelvis Dickens. Det enda som tog emot var det evighetslånga citatet från The Works of Ossian, men å andra sidan bekänner sig Werther (eller snarare Goethe får man anta) lika drabbad av den skotske skalden som han tidigare varit av den grekiske (han med samma förnamn som en viss Mr. Simpson).

Hur man tar emot boken beror naturligtvis också mycket på hur man kan ta emot Werther själv. Visst, han är både jobbig och enkelspårig i sin allt uppslukande förälskelse men det är ju lite det som också är poängen – det är så förälskade människor beter sig. Fullkomligt ignorant om alla andras känslor än sina egna för Charlotte beskriver Werther exempelvis i ett brev till henne hur han bekantat sig med en Freuläin B och att hon finner det högsta av nöjen i att inte göra annat än att prata med Werther om…just det, Charlotte.

Samtidigt kan i alla fall inte jag hjälpa att jag fyllas av en viss sympatiserande medömkan för Werther, på samma sätt som man gör för den där förälskade fjårtisen. Det är något i den bergfasta övertygelsen om att HELA LIVET är förstört om man inte får sin förälskelse besvarad som är lite charmig.

Librivoxkvalitet: Mycket bra, även om boken är inläst av två olika personer. Bekanta dig gärna med Werther, det tar bara knappt fem timmar.

Annonser