MirrorsNär jag i Mirrors snygga förtexter blir påmind om att jag skaffade filmen på grund av Alexandre Aja får jag ändå erkänna att förväntningarna kom igång en aning. Mirrors har i och för sig inte låtit tala om sig särskilt mycket, men Haute Tension var riktigt bra och Piranha 3D om inte annat underhållande.

Ben Carson är en slätt sliten man som vaknar på soffan i sin systers lägenhet och inleder morgonen med lite pillerknaprande. Det leder oss till att anta att jobbet som nattvakt på det utbrända Mayflower-varuhuset inte är något förstahandsval. Det och tidningsurklippen som antyder att Ben är en före detta polis som varit inblandad i en olycklig skottlossning. För alla säkerhets- och nattvakter är antingen avdankade poliser eller polis-wannabes.

Som lök på laxen har Ben givetvis både en ex-fru och ex-barn, med vilka han för en lite skakig relation. Särskilt föredetta hustrun Amy är måttligt förtjust i att ha en suspenderad, labil ex-polis hängandes i faggorna. Under detta besök görs det dessutom klart att anledningen till att Ben ser så sliten ut inte bara är ruelse över att ha orsakat en kollegas död, utan också ett olyckligt alkoholberoende.

Men Ben måste alltså bevisa för både syster, familj och sig själv att han kan vara nykter och behålla ett vanligt jobb och därför knallar han nu omkring i ett övergivet och brandskadat varuhus mitt i natten. Just det, varuhuset var tidigare ett sjukhus också…

För oss som tittare blir det alltså inte riktigt samma överraskning som för Ben när det visar sig att de enorma speglarna (som hans företrädare putsade upp till skinande nyskick) visar lite mer än bara reflektioner av här och nu. Ben börjar se flottiga handavtryck innanför glaset och får återuppleva mer än sin beskärda del av brandoffrens plågor.

Det är lika bra att lägga korten på borden: hade Mirrors varit den första film av Aja jag hade sett är risken stor för att jag inte ens hade tagit mig fram till Haute Tension. Själva produktionsvärdet kan man inte klaga allt för mycket på (även om en del eld-CGI inte har åldrats med värdighet under de blott fem år som hunnit förflyta) och Kiefer Sutherland kämpar på så gott han kan med sin Ben.

Men vad hjälper det när manuset gör sitt allra bästa för att skjuta hela skönheten i sank? Wikipedia informerar oss om att Aja själv valde att frångå det sydkoreanska originalet och ”crafted a new story and script for his version of the movie”. Big mistake, kan vi väl konstatera i eftertankens kranka blekhet.

Allt eftersom Kiefer måste konfrontera vad än som finns inne i speglarna och i slutänden i varenda reflekterande yta som tänkas kan, staplas de skumt enkla lösningarna (varför i hela fridens namn skulle exmpelvisvis polisens cold case-arkiv innehålla patientjournaler?!) och konstigheterna, eller kanske snarare oförklarligheterna, på hög. Exakt vad som finns i spegeln, vad Ben ser och hur det hänger ihop görs aldrig klart, med följden att vi har olika lösningar i olika sammanhang. Även övernaturliga spegelkrafter bör uppföra sig enligt någon form av logik. I det här sammanhanget hänger inte minst slutet otroligt löst.

Detsamma gäller karaktärerna och särskilt då Ben och Amy, vilka får genomgå ett par överdriva reaktioner för många. För ovanlighetens skull levererar dessutom barnskådespelarna Erica Gluck och Cameron Boyce (alldeles oavsett om han är utrustad med Hollywoods längsta och tätaste ögonfransar) stundtals riktigt usla prestationer.

Utan Ajas inblandning gissar jag att Mirrors hade kunnat vara betydligt sämre i många andra avseenden också. Mindre dålig är emellertid i det här sammanhanget tyvärr inte lika med bra.

Annonser