Iron Sky (2012)

I samband med inlägget om Död snö blev det en diskussion vilken film som var roligast, den eller den här. Trots samma betyg röstar jag nog en liten aning mer på Finlands-nazister än Norge-zombies (i och för sig också nazister från början).

***

Renate Richter kunde inte vara mer nöjd med sitt liv. Hon har ett meningsfullt yrke som lärare där hon kan forma unga sinnen enligt det kärleksbudskap hennes kultur propagerar. Hon lever i ett välordnat samhälle där barn respekterar sina äldre och man kan samlas runt en kraftfull ledare. Den ambitiöse Klaus Adler tycks inte helt oäven inför hennes försiktiga avancemang.

Men en dag stöter hon på James Washington och nu börjar världen att gunga lite väl häftigt. Washington ser nämligen inte alls ut som alla hennes ariska bekanta. Han hävdar dock att han känner USA:s president personligen och blir därmed nyttig för det ledande skiktet på den nazistiska månbasen.

Japp, året är 2018 och efter dryga 70 år känner de nazister som alltså lyckades fly aningens längre än till Argentina att det äntligen är dags att köra igång med den återinvasion av jorden som man så länge sett fram emot. Men först skickas Klaus Adler och en arifierad (eller i alla fall albiniserad) Washington till jorden för att sondera terrängen. Och eftersom en av Renates specialiteter är den opatriotiska engelska språket ser hon till att komma med, hon också.

På jorden försöker den amerikanske presidenten att med alla medel bli omvald och i det läget kommer Renate och Klaus som räddande änglar. För vilka är experter på propaganda, om inte nazister?

Premissen för Iron Sky, månnazister, är ju så underbar att filmen har samlat på sig ett antal pluspoäng bara genom att finns i sinnevärlden (även om Robert Heinlein var före med själva idén). Att den sedan levererar ett riktigt gediget produktionsvärde, trots att den varit på gång sedan 2006 och under resans gång blandat in ett imponerande antal produktionsbolags- och finansieringskockar, är än mer imponerande. Skådespelarinsatserna är utöver godkända, särskilt från huvudrollsinnehavarna Julia Dietze och Götz Otto, vilka rör sig obehindrat mellan tyska och engelska. Att vi sedan får se Udo Kier som führer Kortzfleisch svider inte allt för mycket det heller.

Effektmässigt är allt också fullt godkänt, men där det är möjligt att man kommer undan med en hel del eftersom särskilt miljöerna på månbasen är ganska mörka. Men man har lyckats skapa en riktigt skön mix av digital high tech och, inte direkt steampunk, men 40-talsmaskinerier uppblåsta till enorma proportioner. Hur kan man inte älska rymdzeppelinare?!

Men först och främst är Iron Sky väldigt rolig. Manusförfattarna har gjort ett bra jobb och inte bara lutat sig tillbaka efter att ha presenterat konceptet nazister-på-månen. Diskussionerna mellan de olika länderna i FN:s motsvarighet till ”the War Room” når kanske inte Dr. Strangelove-kvalitet men är trots det underhållande i all sin barnsliga enkelhet. Och visst är det rätt kul att det för en gångs skull är världen som får komma till USA:s räddning?

Bara introduktionen är förresten riktigt snygg, där vi får en snabbresumé av Renate när hon förhör sin skolklass i ämnet modern historia. Fördelen med den här typen av film är ju också att man inte ställer riktigt samma krav på kontinuitet och logik som exempelvis en produktion som Prometheus. För visst släpper Iron Sky vissa påbörjade trådar lite väl snabbt mot slutet men det är i alla fall inget som jag störde mig överhövan på.

Iron Sky är ett lysande bevis för att det går att komma imponerande långt med en kul idé, ihärdighet och processen som än så länge tycks gå under epitetet ”participatory cinema”. Iron Sky utnyttjade siten wreck a movie för att låta alla intresserade kunna medverka på ett eller annat sätt. Uppgifterna som delades ut varierande från att be om fotomaterial från New York till att skjutsa regissören Timo Vuorensola till Burbank när han var på besök i L.A.