Lilla stjärna (2010)

Jerry och hans dotter Theres flyttar från Norrtälje till Svedmyra. Inte för att Jerry har fått ett nytt jobb eller för att Theres ska börja i en prestigefylld elitskola. Istället närmast flyr Jerry Norrtälje eftersom Theres inte alls är hans dotter utan hans syster. Eller något i den stilen.

Sanningen att säga är flickan en rätt underlig varelse som Jerrys föräldrar, Lennart och Laila, uppfostrat efter att Lennart hittade henne nedgrävd i en platspåse i skogen en dag när han skulle ut och plocka svamp. Men istället hittade han alltså en flicka med en förtrollande sångröst.

För Lennart, som dittills ständigt känt sig utmotad i livets vägren, blev ”Liten” en sorts frälsning, någon slags grumlig revansch på en omvärld som aldrig riktigt släppt in honom. Att resultatet av Lennarts revansch blev en flicka som fick växa upp instängd i ett källarrum var något som varken han, Laila eller Jerry så småningom funderade över när normaliteten i situationen väl lägrat sig.

Då har Teresa Svensson en betydligt mer normal uppväxt, med bullar i frysen, maskerader och pärlor uppträdda på trådar till halsband. Men Teresa känner inte heller att hon passar in och vad värre är, hon vet inte vart hon ska ta vägen för att göra det. Halvmobbad och helolycklig får livet mening först när hon stiftar bekantskap med Theres på nätet.

Många recensioner framhåller gärna att Lilla stjärna är John Ajvide Lindqvists första roman utan övernaturliga inslag och nu gör jag det också. Men steget är inte så långt som man skulle kunna tro, redan Låt den rätte komma in visade på en berättarförmåga som egentligen inte behöver några extravaganta utsmyckningar. Även om de där utsmyckningarna är rätt underhållande.

Och det är inte så att man inte känner igen Lindqvists stil i Lilla stjärna. Det ibland nästan direkta tilltalet från karaktärer till läsare finns där trots att det är en skönlitterär roman. Oftast tycker jag att det funkar, länder framställningen en trovärdighet, men ibland blir det kanske lite väl många resonerande formuleringar av typen ”Så långt allt väl” eller ”Inga problem med det”. En stillsam men ibland nålspetsig humor som inte sällan har sin grund i det makabra finns förstås också på plats.

Gillar du inte Lindqvists tidigare böcker på grund av äckeleffekterna ska du nog hålla dig ifrån Lilla stjärna också, för frånvaron av övernaturligheterna innebär inte frånvaro av en hel del kroppsvätskor, våld och andra gruvligheter. Andra detaljer man kan känna igen från bland annat novellerna i Låt de gamla drömmarna dö är en Ford fiesta, händer som kliar mer eller mindre maniskt i huvuden, förtjusningen i att använda gris-liknelser och iskalla duschar.

Tydligast återfinner man emellertid hanteringen av utanförskap och kärlek. Eller i alla fall relationer. Det ena förutsätter liksom det andra; utan relationer, inget utanförskap. Eller, om man så vill, kraft och makt. De som har och de som inte har. Vilken av de grupperna som kan ta och vilken som måste lämna ifrån sig säger sig självt.

Theres är så långt utanför, både av läggning och fostran (källaren, ni vet), att andra inte ens verkar reflektera över att hon inte tycks vara av denna världen. Hon är i sanning en liten stjärna – fjär och kall men samtidigt utrustad med en förmåga att trollbinda med sin utstrålning.

Då är det värre för Teresa som aldrig kan finna sig till rätta och bara blir mer och mer olycklig allt eftersom åren går. Hon försöker att skada sig själv, trolla på nätforum eller skriva dikter men inget kan på något varaktigt sätt häva ångesten. Jag känner själv att jag har vissa problem att identifiera mig med Teresas sinnesstämningar eftersom jag aldrig varit bottenlöst olycklig riktigt på det sättet, men för många i mer rätt sinnestämning (och kanske ålder) kan nog Lilla stjärna vara rent guld.

Trots det förbehållet finns det inget som motsäger trovärdigheten i Teresa som karaktär eller hennes situation. Möjligen kommer Lilla stjärna att kännas daterad om ett tiotal år eftersom den så flitigt refererar till Idolfenomenet, musik och specifika nätsajter men med knappt tre år på nacken funkar den fortfarande finfint. Lindqvist har antingen en avundsvärt precis fantasi eller också har han gjort rejält med research för såvitt jag kan se har han själv inga döttrar.

Den ödesdigra relationen mellan de båda flickorna är vad som bär hela romanen, men i det blir den också lite ojämn. Vissa karaktärer blir väl skissartade (den okomplicerade Paris, den taskiga Jenny), Lindqvist tar ibland lite väl gott om tid på sig att nå fram till den där bärande relationen och jag kan faktiskt inte uppamma samma intresse när flickflocken växer med nya medlemmar.

Att det hela kommer att ta en ände med förskräckelse (på Skansen icke desto mindre) avslöjas redan i prologen men jag kan däremot inte riktigt bestämma mig för om det är bra eller dåligt att läsaren aldrig får något vettigt svar på den eviga frågan ”Varför”. Med tanke på att det finns flera andra element i boken som inte alls leder dit man tror är jag än så länge benägen att se oförklarligheten i ett positivt ljus.

Annons