När jag skrev om Richard III för nästan exakt ett år sedan hade jag hunnit glömma bort att jag sett och skrivit om filmen när det begav sig. Vi kan väl lugnt konstatera att den har växt betydligt under de 17 år som gick mellan första och andra titten.

***

Richard IIIPublicerad i Västerbottens Kuriren i maj 1996.

Efter ett blodigt inbördeskrig äntrar Edward IV (John Wood) den engelska tronen. Man hoppas nu på en lugn och lycklig tid. Den ende som står i vägen för detta är kungens egen bror Richard (McKellen). Han vill ha England för sig själv och låter inget stå i vägen för in karriärslystnad. Första offret blir broderns Clarence (Nigel Hawthorne) som annars skulle kunna stödja Edward. När Edward får dödsbudet dör även han efter en längre tids sjukdom, övertygad om att broderns död är hans eget fel. När allt kommer omkring undertecknade han ju avrättningsorden. Livet är nu inte längre säkert för Edwards änka Elizabeth (Bening) och hennes söner, arvingar till tronen. Richard ser till att liera sig med de människor som skall stödja honom på vägen till tronen och göra sig av med dem som inte kan det eller som sätter sig upp mot honom.

Richard III är ett av de kanske mindre allmänt kända Shakespearedramerna och det senaste i raden av vad som tycks vara en fullständig Shalespeare-mani inom filmvärlden. På beskrivningen låter det kanske som om tolkningen är bokstavstrogen, men scenariot är mycket lyckat förflyttat till 1930-talets England. Trots modern klädnad och mer än lätt fascistiska övertoner när det gäller Richard och hans kumpaner är dialogen behållen i sin helhet. Och eftersom det är en sådan ord-virtuos såsom Shakespeare som är ansvarig för den låter sig detta göras med framgång.

Precis som i Kenneth Branaghs Mycket väsen… har man här blandat brittiska och amerikanska skådespelare, något orättvist kan tyckas. Anette Bening har trots sin rollkaraktärs utrymme inte en chans mot en veteran som Maggie Smith. Under sina korta ögonblick skapar hon en oförglömlig drottningmoder. Inte heller Robert Downey Jr. har mycket att sätta upp mot McKellens Richard. Tack vare den intima relationen med kameran som karaktären utvecklar får vi oss ett formidabelt hyckleri till livs. Han kan obehindrat krama om en broder, stöta dolken i ryggen på honom med andra handen och le samtidigt. Det är inte utan att han då och då till och med lyckas övertyga publiken om sina goda avsikter.

Annonser