Letters from Iwo JimaEfter att ha sett Flags of Our Fathers dröjde det naturligtvis inte alls särskilt länge innan suget att se dess kompanjonfilm, Letters from Iwo Jima, blev allt för starkt. Eftersom flaggfilmen inte blev en helgjuten succé för min del visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den japanska versionen (fast fortfarande regisserad av amerikanen Clintan förstås) av slaget om den lilla ön.

Döm om min förvåning när jag den här gången hittar både hjärta och hjärna. Historien om hur de, i backspegeln chanslösa, japanska soldaterna är satta att till sista blodsdroppen försvara det heliga fosterlandet (ön var den kejserliga staden Tokyos yttersta utpost) var både intressant och engagerande.

Vi får följa händelseförloppet, från tiden innan den amerikanska landstigningen till dess att USA i princip tagit kontrollen över ön, genom den enkle soldaten Saigo, före detta bagare, och generalen Kuribayashi. Saigo känner sig inte helt övertygad om det ärofulla i att helt i onödan dö för sitt land och framförallt inte övertygad om nyttan att gräva mil av skyttegravar på öns stränder. Han och hans soldatkompisar är trötta på den svarta vulkansanden, på de minimala matransonerna och på det dåliga vattnet som i bästa fall ger alla, soldater som officerare, dålig mage och i värsta fall en rejäl omgång dysenteri. De här åsikterna får man naturligtvis inte andas om i närheten av en officer, då blir det prygel för opatriotisk attityd.

Saigos pragmatism speglas av den nyanlände generalen. Han är medveten om att hans uppdrag knappast är en befordran eftersom det allmänt anses omöjligt men är samtidigt fullt och fast besluten om att göra det bästa han kan av situationen. På hans anmodan slutar soldaterna att gräva skyttegravar på stranden, där de skulle bli bombade sönder och sammans av amerikanskt flyg, och beordrar dem istället att börja gräva tunnlar i öns kullar och berget Suribachi.

General Kuribayashi får hela tiden slåss mot de stelbenta japanska traditionerna som inte bara skapar en byråkratisk labyrint, utan också leder till att vissa av hans underofficerare aktivt vägrar lyda order som strider mot uppfattningen om vad som är ett hedervärt beteende i krig. Hellre ta livet av sig än en skamlig retirering. Uttrycket ”Hellre en levande hund än ett dött lejon” är inte riktigt vad japanska officerare levde efter vid den här perioden (20 000 döda japanska soldater och bara drygt 200 japanska krigsfångar när slaget var över talar sitt tydliga språk).

Jag vet inte hur påverkad jag är av Flags… och det faktum att jag såg den filmen först men det spelar faktiskt ingen roll. Jag nöjer mig med att konstatera att jag blev väldigt förtjust i Letters… Tempot är lugnare eftersom det dröjer ett bra tag innan själva slaget drar igång ordentligt och man kan fokusera på karaktärerna Saigo och Kuribayashi. Jag gillar den eftertänksamma tonen som sätts av de de små brottstycken man får ur de olika breven som skickas fram och tillbaka mellan ön och hemlandet, med en känslomässig höjdpunkt i högläsningen av ett brev från en amerikansk mor till sin soldatson som hamnat i japanernas klor. Brevet får Saigo att reflektera över att det kanske inte är så stor skillnad ändå mellan japaner och amerikaner, de råkar bara stå på olika sidor i ett omöjligt krig.

Jag gillar att Clintans (eller snarare Iris Yamashitas manus antar jag) narrativa knep att berätta historien ur den lågt stående Saigos perspektiv påminner om Kurosawas Den vilda flykten även om Saigo inte behöver fylla samma tokroliga roll som de två bönderna. Saigo blir den lille mannens förnuftiga röst som ropar i en öken av steril vulkansand och dödliga hederstraditioner.

Jag gillar också att filmen till största delen består av japanska skådespelare som pratar japanska, vilket får till följd att Letters… ofta är textad. Den ende icke-japanske japanen är Ken Watanabe som får äran att porträttera den moderate generalen. Tydligen ska filmens realism i det här avseendet ha lett till att den blev en hyfsad framgång i Japan, vilket väl får anses som ett gott betyg i sammanhanget.

Visuellt upplever jag att Letters… påminner om Flags…, med urvattnade färger (ibland nästan gränsande till svart-vitt) och ett rätt grynigt foto. Det var inte så att jag störde mig på det i Flags…, däremot kände jag att stilen utgjorde ett bättre komplement till historien och tempot den här gången.

En hel del kritik har hörts kring det faktum att den karaktär som tydligast framställs som ”god” (eller i det här fallet åtminstone förnuftig och resonabel till skillnad från halsstirriga officerare som bara tycks vänta på ett tillfälle att slita fram sin katana), det vill säga general Kuribayashi, också är den karaktär som spenderat en del tid i USA.

Jag förstår inte riktigt den kritiken. Dels tycker jag att det rent berättarmässigt känns ytterst trovärdigt att en karaktär som under fredligare tider faktiskt smitt vänskapsband med människor som nu ska vara hans fiender har svårare att svartmåla dem än de som aldrig ens sett en amerikan förut. Det är inte konstigt att generalen har lättare att se människor i de amerikanska soldaterna och inte bara en fiende som ska förgöras.

Dessutom är generalen inte en påhittad karaktär, utan en historisk person som inte bara tycks ha varit en förnuftig och tänkande militär utan som också vistades två år i USA som militärattaché i slutet av 20-talet. Att ignorera den delen av historien hade blivit ännu konstigare.

Så medan Flags… absolut inte var någon dålig film stannar Letters… kvar hos mig betydligt längre. Den får mig att ta reda på att det i Iwo Jimas vulkansand fortfarande vilar ungefär 10 000 oidentifierade japanska soldater (alltså ungefär hälften av de som aldrig lämnade ön levande) och jag gillar det också.

Annonser