The Quiet AmericanJag vet inte om jag ska ta mitt första intryck av Graham Greenes The Quiet American som intäkt för den historielöshet som min och senare generationer anklagats för eller den allomfattande amerikanska historieimperialismen. När jag i läsningen förstår att det pågår ett krig och sedan stöter på hänvisningar till Hanoi och Saigon dröjer det nämligen sedan bra länge innan jag börjar reagera på det faktum att det förekommer väldigt många franska karaktärer. Först därefter inser jag att eftersom boken publicerades 1955, kan det ju knappast vara det amerikanska Vietnamkriget som utgör bakgrunden till relationen mellan den brittiske journalisten Thomas Fowler och den försynte amerikanen Alden Pyle.

Nej, bakgrunden till triangeldramat är istället det första indokinesiska kriget som i och för sig kan ses som ett förstadium till det amerikanska Vietnamkriget; Pyle och Fowler får också möjlighet att vid ett par tillfällen diskutera rimligheten i den klassiska dominoteorin. Pyle tror, Fowler tror inte; kan vi väl sammanfatta det som.

Men detta blir ofta mest som sagt en bakgrund (dags att proklamera en egen genre: ”krig i bakgrunden av triangeldramer”?) och i förgrunden står istället Thomas Fowler, åldrande och högeligen cynisk brittisk journalist som hittills trivts ganska bra i Vietnam. Här har han kunnat hålla sig undan sin katolska (skilsmässa – big nono) hustru och istället inrätta ett förhållandevis bekvämt liv med den unga och vackra Phuong. Han åser med suverän överlägsenhet hur alla andra journalister blir tvångsmatade med välorganiserade resor till ”kriget”, regisserade av den franska militären. Inte för att han själv gör några större ansträngningar att komma åt en alternativ sanning men han berömmer sig ändå med att ha genomskådat hyckleriet och att det duger gott.

Men denna bekvämlighet raseras av amerikanen Alden Pyle. Fowler konstaterar snabbt att Pyle framstår som en ovanlig amerikan i det att han inte är högljudd och på gränsen till oseriös utan försynt och nästintill naiv i sin framtoning. Han tror blint på författaren “York Hardings” teorier kring området, kulturen, kriget, dess orsaker och potentiella konsekvenser, och låter sig inte övertygas av Fowlers mer pragmatiska cynicism.

Bara detta skulle antagligen inte ha inneburit något större problem för Fowler, han hade säkert kunnat hålla Pyle på en armlängds avstånd, om det inte vore för att Pyle också blir helt betagen i Phuong. Med start i att han frankt förklarar sina känslor för Fowler och sin övertygelse om att Phuong skulle få det bättre hos honom än journalisten kryper han under skinnet på Fowler. Där ligger han och hans (enligt Fowler) naivistiska syn på livet och världspolitiken och skaver som ett på gränsen till uppblossande herpessår.

Nej, jag förstår väl inte riktigt Graham Greenes storhet. The Quiet American är absolut ingen dålig bok. Den är välkonstruerad och välformulerad, karaktärerna är fullödiga och komplexa samt full med intressanta frågeställningar kring framförallt ansvar i dess olika former. För sitt eget liv, för sitt beteende mot andra människor, för sina handlingar, för sin övertygelse.

Men jag blir aldrig fångad. Det händer egentligen rätt mycket men hela boken känns händelselös. I vanliga fall när jag läser romaner som är lokaliserade till historiska realiteter brukar jag bli nyfiken på om hur allt gick till ”på riktigt”, så icke här. Karaktärerna är som sagt mångfacetterade (framförallt Fowler och Alden naturligtvis) men jag börjar aldrig bry mig om dem. Jag bryr mig inte ens om stackars Phuong, som av de två männen närmast framställs som ett viljelöst paket eller åtminstone ännu ett slagfält där de kan avgöra sina meningsskiljaktigheter.

Greene skrev också manus till The Third Man och omvandlade därefter detta till en långnovell. Eftersom jag gillade filmen ska jag ge även den historien en chans, men funkar inte den heller kommer det nog att innebära slutet för min och Grahams ganska korta relation.

Annonser