Winters BoneSitt efternamn till trots lever Ree Dolly långt ifrån något dockliv. Bara 17 år fyllda sitter hon med ansvar för två småsyskon och en psykiskt sjuk mamma. Huruvida Jessup Dolly, pappa, någonsin kunna försörja familjen på sin metamfetamintillverkning förtäljer icke historien. Det är dessutom ointressant i sammanhanget eftersom han åkte fast för samma tillverkning.

Problemet är bara att Jessup är ute mot borgen och att en del av denna borgen består av familjens enda fasta tillgångar – huset, marken det står på och en liten skogslott. Eftersom det verkar tveksamt om han kommer att dyka upp till sin rättegång hotar hemlösheten vid horisonten för familjen Dolly.

Ree är fast besluten om att inte låta detta ske och försöker därför leta reda på sin far, död eller levande spelar mindre roll. Men i den hårda Ozarksregionen är man inte givmild med någonting, särskilt inte information.

Trots alla lovord för Winter’s Bone, var jag lite tveksam. Vanligtvis är jag inte särskilt förtjust i deprimerande white trash-filmer eftersom allt är så förutsägbart. Protagonisterna klänger sig eventuellt mödosamt ur hopplöshetens aska för att istället omedelbart befinna sig i den totala tröstlöshetens eld.

Men så började jag läsa The Hunger Games och kom på att filmen gjort mig nyfiken på att se mer av Jennifer Lawrence. Sagt och gjort. Och medan jag knappast kan påstå att Winter’s Bone gjorde mig särskilt sugen på en semester till centrala Missouri var historien och dess karaktärer en positiv överraskning.

Missförstå mig rätt, Winter’s Bone är en klassisk white trash-film i så motto att allt går i grått och brunt, brunt och grått. Det är frågan om Rees framtidsutsikter egentligen har förbättrats så värst mycket när filmen är slut jämfört med när den börjar. Standardfödan är ekorre och potatis stekt i flott istället för olivolja för hundra spänn flaskan. Det är den naturligaste sak i världen att en faster ger sin brorsdotter en joint ”for the road”. Vardagslivet består av en ändlös räcka plikter, både för Ree och alla andra kvinnor som hon stöter på i sitt sökande efter fadern.

Själv har jag svårt att hålla dem skilda åt eftersom alla ser likadana ut: armarna avvisande korslagda över bröstet, fodrade flanellskjortor eller koftor istället för jackor, halvrisigt hår, resignerade blickar och trött fårade ansikten med hopknipna läppar över halvruttnande tandgarnityr. För Ree fungerar de både som buffert och gatekeepers mot sina mestadels hel- eller halvkriminella män.

Ändå gav sökandet efter fadern filmen ett fokus som gör den spännande, även om jag inte skulle vilja drista mig till att kalla den för en thriller. Författaren till boken som filmen bygger på har kallat sin stil för country noir, men jag upplever att Winter’s Bone strävar efter att beskriva en kultur och en tillvaro lika mycket, om inte mer, än att leverera en lösning på mysteriet med vad som hänt med Jessup Dolly.

Filmsnuttarna av ekorrar och fallande träd samt ljudet av motorsågar som kommer ungefär i mitten innebär dock mest ett störande avbrott som inte tycks leda någonvart. Det är först när jag tittar på extramaterialet som jag inser att det antagligen är menat att på något sätt illustrera den skövling av naturens råvaror som pågått i området sedan 1800-talet. I det perspektivet får också signifikansen av familjen Dollys lilla skogslott som Ree vägrar att sälja för avverkning en helt ny status.

Medan jag såg Winter’s Bone kände jag mig kanske inte riktigt lika imponerad av Jennifer Lawrence som jag gjorde i The Hunger Games. Men så här i efterhand inser jag att det som hon gör bra inte är att spela en karaktär, utan att vara så trovärdig som Ree Dolly att jag aldrig för en sekund ifrågasätter hennes existens.

Och på många sätt påminner förstås Ree om Katniss Everdeen. Familjeansvaret, det hårda livet, den närvarande men undandragna modern, den frånvarande fadern. Resultatet: en diamanthård flicka som bara litar till andra människor när hon inte har något annat val. Ozarksverkligheten i Winter’s Bone är så långt ifrån en idylliserad The Waltons-tillvaro som man kan komma.