Winter’s Bone (2010)

Winters BoneSitt efternamn till trots lever Ree Dolly långt ifrån något dockliv. Bara 17 år fyllda sitter hon med ansvar för två småsyskon och en psykiskt sjuk mamma. Huruvida Jessup Dolly, pappa, någonsin kunna försörja familjen på sin metamfetamintillverkning förtäljer icke historien. Det är dessutom ointressant i sammanhanget eftersom han åkte fast för samma tillverkning.

Problemet är bara att Jessup är ute mot borgen och att en del av denna borgen består av familjens enda fasta tillgångar – huset, marken det står på och en liten skogslott. Eftersom det verkar tveksamt om han kommer att dyka upp till sin rättegång hotar hemlösheten vid horisonten för familjen Dolly.

Ree är fast besluten om att inte låta detta ske och försöker därför leta reda på sin far, död eller levande spelar mindre roll. Men i den hårda Ozarksregionen är man inte givmild med någonting, särskilt inte information.

Trots alla lovord för Winter’s Bone, var jag lite tveksam. Vanligtvis är jag inte särskilt förtjust i deprimerande white trash-filmer eftersom allt är så förutsägbart. Protagonisterna klänger sig eventuellt mödosamt ur hopplöshetens aska för att istället omedelbart befinna sig i den totala tröstlöshetens eld.

Men så började jag läsa The Hunger Games och kom på att filmen gjort mig nyfiken på att se mer av Jennifer Lawrence. Sagt och gjort. Och medan jag knappast kan påstå att Winter’s Bone gjorde mig särskilt sugen på en semester till centrala Missouri var historien och dess karaktärer en positiv överraskning.

Missförstå mig rätt, Winter’s Bone är en klassisk white trash-film i så motto att allt går i grått och brunt, brunt och grått. Det är frågan om Rees framtidsutsikter egentligen har förbättrats så värst mycket när filmen är slut jämfört med när den börjar. Standardfödan är ekorre och potatis stekt i flott istället för olivolja för hundra spänn flaskan. Det är den naturligaste sak i världen att en faster ger sin brorsdotter en joint ”for the road”. Vardagslivet består av en ändlös räcka plikter, både för Ree och alla andra kvinnor som hon stöter på i sitt sökande efter fadern.

Själv har jag svårt att hålla dem skilda åt eftersom alla ser likadana ut: armarna avvisande korslagda över bröstet, fodrade flanellskjortor eller koftor istället för jackor, halvrisigt hår, resignerade blickar och trött fårade ansikten med hopknipna läppar över halvruttnande tandgarnityr. För Ree fungerar de både som buffert och gatekeepers mot sina mestadels hel- eller halvkriminella män.

Ändå gav sökandet efter fadern filmen ett fokus som gör den spännande, även om jag inte skulle vilja drista mig till att kalla den för en thriller. Författaren till boken som filmen bygger på har kallat sin stil för country noir, men jag upplever att Winter’s Bone strävar efter att beskriva en kultur och en tillvaro lika mycket, om inte mer, än att leverera en lösning på mysteriet med vad som hänt med Jessup Dolly.

Filmsnuttarna av ekorrar och fallande träd samt ljudet av motorsågar som kommer ungefär i mitten innebär dock mest ett störande avbrott som inte tycks leda någonvart. Det är först när jag tittar på extramaterialet som jag inser att det antagligen är menat att på något sätt illustrera den skövling av naturens råvaror som pågått i området sedan 1800-talet. I det perspektivet får också signifikansen av familjen Dollys lilla skogslott som Ree vägrar att sälja för avverkning en helt ny status.

Medan jag såg Winter’s Bone kände jag mig kanske inte riktigt lika imponerad av Jennifer Lawrence som jag gjorde i The Hunger Games. Men så här i efterhand inser jag att det som hon gör bra inte är att spela en karaktär, utan att vara så trovärdig som Ree Dolly att jag aldrig för en sekund ifrågasätter hennes existens.

Och på många sätt påminner förstås Ree om Katniss Everdeen. Familjeansvaret, det hårda livet, den närvarande men undandragna modern, den frånvarande fadern. Resultatet: en diamanthård flicka som bara litar till andra människor när hon inte har något annat val. Ozarksverkligheten i Winter’s Bone är så långt ifrån en idylliserad The Waltons-tillvaro som man kan komma.

12 reaktioner till “Winter’s Bone (2010)”

  1. Detta var filmen Jennifer Lawrence slog igenom i, och där hon varit bäst av det jag sett henne i. Nu har jag inte sett The Hunger Games, men tror inte riktigt det är för mig.

    Filmen tyckte jag funkade bra, även om det inte blev något toppbetyg från min sida. Frågan är vilken som är bättre, Winter’s Bone eller Frozen River?

  2. Kul text att läsa eftersom det kändes som att betyget kunde landa både högt och lågt, men lyckligtvis föll bitarna på plats och du ger den det betyg den är välförtjänt av.

  3. @Filmitch: The devil is in the details… Och jag som tycker att det är alla andra WT-filmer som blir parodier 🙂

    @Movies-Noir: Har faktiskt bara sett denna, Hunger Games och X-Men med JL och då är hon nog snäppet bättre här än i Hunger Games. Jag gillade inte Frozen River så för min del är svaret enkelt.

    @Pladd: Vilken tur att jag valde rätt 🙂

  4. Jag gillade också denna lite mer än Frozen River. Tycker det är en jämnare film. Och vid sidan av JL är även John Hawkes bra här. JL är även bra i sin Oscarsvinnande roll i Silver Linings Playbook, men ändå bättre här i mina ögon. Hoppas hon inte blir förstörd av att ha blvit en stjärna så snabbt bara. Risken är dock tyvärr överhängande…

  5. @Movies-Noir: Frozen River tyckte jag följde mönstret för WT-filmer så till punkt och pricka, här var det lite mer av ett överraskningsmoment. Och jag håller med om att Hawkes var bra. Ser du några tecken på att Jennifer är på väg att ”förstöras”?

  6. Ja, tyvärr gör jag det. I Winter’s Bone såg jag en mycket lovande ung skådespelerska, men efter att ha blivit stor genom The Hunger Games tycker jag mig känna av en viss kaxighet. Jag hoppas jag har fel och jag är inte så insatt, men detta märkte jag bl.a. av under Oscarsgalan.

  7. @Movies-Noir: Fast hon kan ju fortfarande vara en bra skådis 😉 Det är väl snarare rollbesättningen man i så fall ska vara lite orolig för?

  8. @Jojjenito: Jag tyckte som sagt att Frozen River kändes mer standard. Eller också gillade jag bara Jennifer mer än Melissa?

  9. Jag är stor fan av både Frozen River och Winter’s Bone. Såhär spontant tror jag att jag rankar WB snäppet högre. Men båda är verkligen lysande!

    Jennifer Lawrence tycker jag är en fantastisk skådespelare och den här gjorde att jag verkligen fick upp ögonen för henne. Jag gillar den här karaktären lite mer än Katness i HG, helt enkelt för att hon är råare, trashigare, mindre polerad.

    Jag tyckte extramaterialet med bakgrundsinfo var väldigt intressant.

  10. @Jessica: Ja, det går ju inte riktigt att jämföra karaktärerna Ree och Katniss. Katniss är ju mer av en sagohjältinna, även om hon inte är en prinsessa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: