Semestrar är avslutade och det är dags för vardag. Bloggen firar sin återgång till vanlig postningsfrekvens med en zombieaction av tidigare datum än World War Z. Titta gärna in hos Movies-Noir, Filmitch och Flmr som alla också tagit del av de franska zombiesarna.
***
Ett stenhårt gäng parisiska poliser tar sig in i ett nedgånget hyreshus för att hämnas en av sina kollegor som blivit dödad av en nigeriansk knarklangare. Men saker och ting går snett, snart är ännu en av dem död och ett par av de andra allvarligt sårade. Alla är de tillfångatagna av knarklangaren Markudi och hans gäng. Sedan börjar saker och ting gå ännu mer snett eftersom de nyss dödade påbörjar en jakt efter människokött.
Med en zombieinvasion utanför huset formas en osäker allians mellan de kriminella och poliser som ännu finns kvar i livet.
La Horde känns som en slags korsning mellan indonesiska actionrökaren The Raid, klassiska Attack on Precinct 13 och brittiska Attack the Block, fast med zombies istället för vapenförsedda skurkar eller aliens (för att vara petig bör det dock påpekas att La Horde föregår både The Raid och Attack the Block. Så egentligen är det tvärtom?). Berättarteknik, tempo och klippning (extremt snabb för att ersätta inzoomning) börjar kännas igen från den lavin av zombiefilmer som sköljt fram under de senaste åren. Och när jag ser La Horde, särskilt mot bakgrund av The Raid, slår det mig att någonstans på vägen har zombiefilmer i princip upphört att vara en skräckgenre för att istället alltmer ta formen av actionthrillers.
För i La Horde handlar det bara om att slå sig ut, enda skillnaden mellan att bli attackerad av en zombie eller en mänsklig skurk med ett avsågat hagelgevär eller en mini-uzi är att du inte vill bli zombiebiten. Ingen tycks vara beredd på epidemin som sprider sig förfärande snabbt, inte bara i huset utan i hela staden, men alla finner sig lika snabbt. Även om det tar vissa av dem orimligt lång tid att fatta att det är huvudskott som gäller ifall de ska göra någon nytta. Möjligen ingår det i zombiegenrens mytologi att ingen som befinner sig i en sådan film ska ha de mest grundläggande av kunskaper om fenomenet, aldrig ha sett en George A. Romero-rulle.
Gruppdynamiken böljar fram och tillbaka och här känner man sig benägen att hänvisa till det faktum att filmen är fransk och inte amerikansk, för i slutänden sitter man ändå och känner sig smått överraskad över vilka som överlevde och vilka som inte gjorde det. Däremot blev jag aldrig riktigt klok på förhållandet mellan de olika poliserna och den fånge som redan innan deras anfall befann sig hos Markudi. Den kvinnliga polisen Aurore är stenhård, men aningens oberäknelig i alla sina utbrott.
La Horde är rå och skitig och en fullkomligt habil actionfilm, med en zombiebonus. Trovärdigheten i det hela ökas av att man inte känner igen någon av skådespelarna, eller också säger det bara mer om min obekantskap med den franska filmvärlden eftersom Claude Perron ska ha förekommit i Le Fabuleux Destin d’Amélie Poulain, Jean-Pierre Martins i La Vie en Rose och Eriq Ebouaney i både Kingdom of Heaven samt Transporter 3.
Fast jag undrar vad nigerianer tycker om La Horde, för ungefär som i District 9 framställs just denna folkgrupp som mer eller mindre hämningslösa när det handlar om våld.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Hmmm. Den här lågt högt uppe på min ska-se-lista men den svalnade en smula efter din text.
Vad gäller zombies som ”icke-skräck” så tror jag du har rätt. Det känns som zombies oftare är mer en del av actionfilmer än ren skräck, vilket jag – såklart – tycker är lite synd.
Ah, du hade hoppats på mer renodlad skräck? För annars finns det ingen anledning att undvika La Horde, det är ingen dålig film och jag hoppas att det inte lät så på min text.
Jag blev tipsad om denna av en kompis som gillar zombie-genren. Hade inte hört talas om den då, men måste erkänna att jag förväntade mig lite bättre. Helt usel var den dock inte.
Sen håller jag med om att det snarare blivit actionthrillers än skräck när det kommer till zombies. Lite synd tycker jag då den otäcka uppbyggande känslan nog är att föredra. Det håller oftast i längden. Men samtidigt gör man ju filmerna för en målgrupp som är under 18 år och då vill de väl ha mer fart än stämning…
@Movies-Noir: Fast jag tror att just när det gäller zombies känner man sig lite hämmad rent storymässigt av att när det väl står klart vad det handlar om, så är liksom förtrollningen bruten. ”Alla” vet vad zombies är för något och hur de bäst tas avdaga. Lite samma har det blivit med vampyrer upplever jag. De har liksom blivit sådan stapelvara i populärkulturen att mystiken försvunnit.
Var lite besviken vill jag minnas och det är ingen film jag lär se om. Det finns Zombieskräckisar men man får leta tex The Dead som var oväntat bra.
http://filmitch.wordpress.com/2012/07/15/the-dead-2010-storbr/
tackar för länkning.
@Filmitch: Nä, så bra att man är sugen på att se om den var väl kanske inte La Horde. The Dead tror jag vi har liggande. Som det har konstaterats tidigare: det har gått nästan lika mycket inflation i zombiegenren som i vampyrditon.
Och genren: Flickor-som-blir-attackerade-av-onda-andar-i-hus-som-familjen-inte-av-någon-underlig-anledning-kan-flytta-ifrån-hur-illa-det-än-blir 😦
@Filmitch: Sorgligt, men sant 😦