Dick Francis var en i många avseenden lyckligt lottad man. Under sin karriär som steeplechasejockey var han bland de mest framgångrika i det land där sporten räknas, Storbritannien. Mellan 1953 och 1957 hette arbetsgivaren inget mindre än Elizabeth (Queen Mother) och när det i slutet av 50-talet blev dags att lägga stövlarna på hyllan nöjde sig Dick inte med att rulla tummarna.

Istället satte han sig ned och började skriva deckare, varav den första, Dead Cert, publicerades 1962. Även i detta karriärval skördade han nog ära och berömmelse för ett otal lagerkransar, vilket säkert till en icke föraktlig del berodde på hustrun Mary. Först efter hennes död 2000 stod det nämligen klart vilken insats hon gjort inför varje ny bok, inte minst med avseende på egna erfarenheter och research.

Men till pappas ensamma sida sida slöt sig snabbt sonen Felix och de sista fyra Dick Francis-deckarna är i realiteten Dick och Felix Francis-deckare. Kanske nöjde sig inte grabben med lika lite cred som mamma uppenbarligen accepterat? Hon har i alla fall aldrig fått vara med på omslagen.

Tittar man över den lista på inte mindre än 40 böcker (37 romaner, en novellantologi, en biografi om jockeyn Lester Piggott och en självbiografi) som publicerats av den snabbskrivande författaren blir det snabbt uppenbart att majoriteten av de bästa verken är skrivna innan 1990 och att det efter 2000 inte kommit mycket att hänga i jockeygranen.

Driving forceSom av en slump kom jag att parallelläsa en av dessa nya böcker med en av de lite äldre och det blev även här uppenbart att det föreligger en kvalitetsskillnad. Till det yttre är förändringarna kanske inte så stora, Francis var inte mannen som strulade med ett framgångrikt koncept vilket han tycks ha naglat fast så tidigt som i den redan nämnda Dead Cert.

Huvudpersonen är (i princip) alltid en man (här finns dock inget undantag till principen, kvinnor göre sig icke besvär hos mr. Francis. Eller snarare – mr. Francis göre sig icke besvär med dem) mellan 30 och 35 och förhållande framgångrika inom sin valda profession. Det är en av böckernas poänger att genom dessa olika yrken kunna fördjupa sig i olika ämnesområden, exempelvis banker, gisslanförhandling, flygning, hästtransport, juridik, måleri och, givetvis, jockeying. Inte sällan är mannen med ett annat yrke också amatörjockey på fritiden. Vad han däremot inte alltid är framgångsrik i när boken tar sin början är kärlek, inte sällan finns en förlorad kärlek eller varför inte död hustru (gärna också mycket plötsligt död) i bakgrunden.

Oftast mer eller mindre slumpartat blir denne huvudperson inblandad i brottsliga förehavanden som han måste måste lösa på mer eller mindre egen hand. Det mest framträdande karaktärsdraget hos Francis protagonister är nämligen ett distinkt envist drag som gör att alla försök att skrämma bort denne från problemet bara gör honom ännu mer bestämd att lösa gåtan. Denna egenskap är också bra att ha till hands då skurkarna inte sällan förfaller till både fysisk och psykisk misshandel för att tvinga fram information som de självklart aldrig får.

SilksDet visar sig dessutom att Driving Force från 1992 och Silks från 2008 delar ytterligare en likhet. Både hästtransportfirmaägaren Freddie Croft och advokaten (“barrister”, inte “solicitor”, mycket viktigt!) Geoffrey Mason får sina hem vandaliserade som ett led i deras kontakter med ljusskygga karaktärer.

Freddie trånar fortfarande efter ett gammalt vänsterprassel med vilken han har en hemlig dotter medan Geoffrey sörjer sin avlidna Angela. Däremot tycker jag mig märka en viss skillnad mellan Freddies försiktiga relation med den äldre och handlingskraftiga Nina och Geoffreys betydligt mer okomplicerade med den egentligen helt karaktärslösa veterinären Ellinor.

Kanske var det bara en slump att jag lyckades hugga en av de bättre 90-talsböckerna men på det hela taget har ändå Driving Force en nerv, en plot och en subtilitet som jag helt saknar i Silks. Och så är det ändå något visst med böcker som är så gamla att författaren kände sig föranledd att sätta ordet ”scan” inom citationstecken när det handlade om datorer.

Den senare deckaren innehåller alla de välkända elementen men deras sammansättning renderar i något som känns platt och övertydligt. I Driving Force är den faktabaserade informationen om virus och smittspridning hyfsat inarbetad i handlingen och dess karaktärer. Advokat Mason i Silks framstår däremot som den ultimata tråkmånsen eftersom han hela tiden förfaller till en pekfingerviftande och föreläsande stil. Hans melankoli över sin döda hustru känns dessutom krystad snarare än trovärdig, ett skal som ska verka karaktärsgivande men som aldrig går på djupet.

En klassisk Dick Francis är den optimala kombinationen mellan en klurig och spännande deckare och en hästbok. Gillar (kanske imperfekt skulle vara mer lämpat?) du hästböcker, testa Dick Francis! Gillar du inte hästböcker, men deckare, testa Dick Francis! Men se för guds skull till att välja en som är skriven innan 1990, helst innan 1980 för att vara på den säkra sidan. Särskilt Sid Halley-böckerna Odds Against och Whip Hand (den senare Come To Grief är helt ok, men inte riktigt lika bra, så Edgar-vinnare den är) kan rekommenderas.

P.S. För den som är intresserad av hur min inställning till betygssteg har förändrats sedan jag startade bloggen kan jag rekommendera recensionen av Dead Heat, vilken också är en ”ny” Dick Francis. Den där trean känns nu väldigt generös…

Driving Force (1992)

Silks (2008)