A Journey from this World to the Next (1749)
Det är slut mellan mig och Henry. Jag tänkte att jag skulle ge Mr Fielding en ny chans efter vår minst sagt tveksamma introduktion via Tom Jones men inte heller A Journey from this World to the Next var något att hoppa jämfota över.
Utsikterna var dock lovande: bokens berättare dör ganska omgående och världen som är ”the Next” är alltså den som döda själar kommer till. Men Fielding är inte intresserad av andliga frågor och skickar därför inte sin anonyme berättare till himlen (i alla fall inte med en gång). Istället får han, ledsagad av Merkurius, dela vagn med flera andra själar på väg till City of Disease. De delger varandra historierna om hur de gått hädan och här tror jag att det ska bli något Decamerone-liknande men dessa historier är ganska snabbt avklarade. Därefter ställs själarna inför Minos, domaren som bestämmer huruvida de ska få inträda i Elysium, kastas i the Bottomless Pit eller återinträda i världen för att försöka göra bättre ifrån sig den här gången. Även här trodde jag att de olika själarnas historier skulle få ta plats, men icke.
Väl inne i Elysium ser vår berättare såväl Akilles som Homeros (huh?!) och Milton. Han möter till slut den romerske kejsaren och filosofen Flavius Claudius Julianus och här smäller dock Decamerone-stuket till ordentligt för Julianus eviga rundgång i jordelivet (han lyckas aldrig göra tillräckligt mycket gott för att få tillträde till Elysium) upptar resten av manuskriptet (nästintill).
Liksom i Tom Jones ligger humorn möjligen på skrocknivå och Fielding tar fram till Julianus evighetsberättelse (minst lika långrandig som någonsin Tom Jones) alla chanser han kan för att peta hål på samtida personligheter och fashionabla beteenden. Enda gången det blir riktigt roligt är när två kända 1700-talsskådespelare grälar om exakt hur man ska uttala och tolka frasen ”Put out the light, and then put out the light” från Othello. Det smidiga med Elysium är ju att Shakespeare finns på plats för att avgöra saken. Han säger dock att om han vetat hur mycket idiotiskt tjafs som skulle uppstå på grund av meningen skulle han aldrig ha skrivit den.
Nej, mitt sökande efter ett underhållande 1700-talsverk går vidare och nästa gång ska jag satsa på någon annan än Fielding.
Librivoxkvalitet: Här finns inget att anmärka på, mycket bra inläst av en och samma person.
Tom Swift (1918 och 1961)
”Swift by name and swift by nature.” 1910 publicerades den första boken om pojkgeniet och uppfinnaren Tom Swift, en karaktärsfranscise som skulle resultera i lite drygt hundra volymer om Tom Swift och sedermera även hans son, Tom Swift Jr., mellan 1910 och 2007. Böckerna har skrivits av en mängd olika personer, alla under pseudonymen Victor Appleton, alternativt Victor Appleton II.
Böckerna har under större delen av dessa nästan hundra år centrerats kring ultramoderna och -futuristiska uppfinningar. Redan 1912 beskrevs en filmkamera i Tom Swift and His Wizard Camera och namnet Taser (elchockvapen) är faktiskt (ok, enligt Wikipedia) en akronym för ”Thomas A. Swift’s Electric Rifle”. Personer som Isaac Asimov, Robert A. Heinlein och Steve Wozniak menar att Tom Swift-böckerna var en stor inspirationskälla när det gällde deras framtida yrkesval.
Jag lyssnade på Tom Swift and His War Tank från 1918 samt Tom Swift and the Visitor from Planet X från 1961. Det här torde vara alldeles utmärkta böcker för både unga bokslukare och sådana som kanske har lite svårare att komma igång med sitt läsande. Böckerna är ganska korta, det händer en massa grejor, många kapitel avslutas i cliffhangers och handlingarna är synnerligen harmlösa (det dör exempelvis aldrig någon i ett Tom Swift-äventyr).
Även som vuxen läsare finns det en hel del underhållning att hämta, men av en helt annan typ. I den första boken är alla Tom Swifts vänner oroliga för att han inte ska göra sin ”bit” för de allierade genom att ikläda sig uniform. Men självklart hjälper unge Swift krigsefforten på det sätt han kan, genom att bygga fiffiga uppfinningar. Första världskrigen framställs som ett spännande äventyr, alla unga män längtar till skyttegravarna i Flandern, det är käcka tillrop av typen ”Down with the huns!” och överallt lurar illistiga tyska spioner.
I sextiotalsupplagan är det istället rymden som gäller och jorden får här besök av en energihjärna som de båda Swifts (huvudpersonen är i det här fallet som sagt Tom Swift Jr.) måste bygga en ”kropp” åt. Men huvudplotten gäller egentligen inte rymdäventyr så mycket som att besökaren kan hjälpa USA i deras försök att komma tillrätta med rebeller från hittepå-landet Bungarien. På en vecka lyckas Tom uppfinna både en robotkropp och en jordbävningsdeflektor.
Charmigt, händelserikt, uramerikanskt och inte en vettig kvinnlig karaktär så långt ögat kan nå torde kunna vara en rimlig sammanfattning av den bekantskap jag stiftade med Tom Swift.
Librivoxkvalitet: Bägge böckerna är mycket bra inlästa av en och samma person.
Tom Swift and His War Tank
Tom Swift and the Visitor from Planet X
Rörliga bilder och tryckta ord 
Tom Swift lät lite småroligt mina tankar vandrade till de ”nostalgiska” filmer som jag är så ohälsosamt förtjust i 😉
Jag har håll i hatten äntligen lyckats med att vänja mig med att lyssna på böcker – Dead zone lyssnade jag igenom likaså Kings senaste så nu kan jag stryka, diska, rensa ogräs m.m och samtidigt ha en trevlig stund 😀
Ojoj, här händer det grejor! Kul att du hittat fram till vad jag tycker är det optimala sättet att få halvtråkigt arbete att gå lite fortare 😀 Särskilt de äldre Swift-böckerna är riktiga nostalgishots, jag tyckte att de var oväntat underhållande. Ungefär som att se ett gammalt avsnitt av Buck Rogers.