IntimusArne Dahl är enligt mitt förmenande en av Sveriges bästa deckarförfattare och hans serie om A-gruppen mäter sig gott mot mästerverk som Romanen om ett brott. Nu var jag allt lite nyfiken på att se om författaren bakom pseudonymen, Jan Arnald, skulle kunna åstadkomma något liknande utanför genren.

Ferry och Mirra träffades för tjugo år sedan på Australiens sydöstkust, Ninety Mile Beach. Ett allt för kort möte men som ändå påverkade dem tillräckligt mycket för att lova varandra att de skulle träffas där igen om…just det, tjugo år.

Nu skulle man nästan kunna tro att de bägge glömt bort det där löftet, upptagna som de är av sina mer eller mindre miserabelt tråkiga medelklassliv. Hon är kulturbyråkrat och lever i ofrivillig barnlöshet, ett tillstånd som kommit att äta upp relationen med maken. Han är en hyfsat framgångsrik revisor med egen firma, fru och barn, men sitter ändå och chattar med kvinnor på nätet i sin lilla man cave.

När de som av en slump stöter på varandra i ett av chatrummen på nätet sätts en virvel av minnen igång och det blir självklart för bägge två att de naturligtvis måste hålla löftet till sina tjugo år yngre själv.

Det är egentligen inte särskilt svårt att få grepp om grundhistorien i Intimus, den om Ferry och Mirra. Men Jan Arnald har haft betydligt större ambitioner än så och väver in vitt skilda genrer och berättelsen tillsammans med grunden. Kanske vill han manifestera sin avhandlingstitel, Genrernas tyranni, i den här boken?

För det första kan man inte bortse från Shakespeare-inspirationen. Intimus börjar i både en storm och Stormen, där barken Trinculo är på väg att slitas sönder på sin färd mot New South Wales. Trinculo är en karaktär i Stormen, liksom kärleksparet Ferdinand (Ferry) och Miranda (Mirra).

Därefter serverar Arnald sina läsare psykologiskt drama (vilket närmar sig thrillerterritorium allt eftersom boken drar sig mot sitt slut), rese- och upptäcktshistoria, kulturhistoria och medicinhistoria, det mesta med särskilt fokus på just Australiens sydöstra kust. Samt Franz Joseph Haydn och hans orkesterverk Die sieben letzten Worte unseres Erlösers am Kreuze som fått ge namn åt bokens sju olika delar. Han låter till och med Jesus ha en kort konversation med sig själv där på korset.

Språk- och framställningsmässigt är det här så bra som det kan bli. Arnald har släppt alla de hämningar som eventuellt Dahl kan ha haft, det finns ju ändå vissa gränser för hur mycket man kan språkmåla i en deckare. Jag önskar att han skulle börja skriva populärvetenskap, för även om de avsnitten bryter av från historien som berättas är de för sig själva så välskrivna och underhållande att jag inte bryr mig.

Men i slutänden blir Intimus en alltför splittrad upplevelse för min del. Jag hänger med för att få förklaringen till hur ”allt hänger ihop” (till skillnad från när man läser för att få veta hur ”det ska gå”) men jag känner inget större engagemang i varken Mirra eller Ferry. Och det trots att vi fått följa dem var och en på sitt håll på en resa genom det mest privata. Intimus blir mer en bok för hjärnan än för hjärtat och det räcker inte hela vägen.

Annonser