World War ZGerald Lane kör hustru och döttrar till skola och jobb i en familjetrygg grå Volvo. Men vardagen bryter plötsligt ut i totalt kaos när till synes galet snabba och aggressiva människor attackerar. De är förvisso obeväpnade, men är man beredd att medelst huvudet spräcka en vindruta för att komma åt sina offer behöver man heller inga.

Gerry och hustrun Karin lyckas fly med flickorna i en gammal husbil men blir strandsatta i New Jersey. Vid det här laget står det klart att Gerry är en Viktig Person och det är beställt helikoptertransport om de bara kan hålla ut till morgonen. Kommer medmänskligheten att segra hos de som barrikaderat sig i sina hem eller är familjen dömd till en våldsam zombiedöd på New Jerseys gator?

Regissören Marc Forster har en minst sagt spännande och varierad CV. Hans andra långfilm var den känslomässigt drabbande Monster’s Ball. En hulkande Halle Berry följdes upp av en hostande Kate Winslet i Finding Neverland och sedan var Will Ferrell förvirrad i Stranger than Fiction. Det tycks ha blivit något av en dipp med The Kite Runner och Quantum of Solace som alla tycks älska att hata (själv har jag inte sett den).

Machine Gun Preacher från 2011 har jag faktiskt aldrig hört talas om och nu, 2013, står han alltså bakom filmatiseringen av Max Brooks bok om zombieinvasionen. Fast det skadar förstås inte heller att filmen inte bara härbärgerar Brad Pitt som Gerry Lane, utan också produceras av skådespelarens eget bolag Plan B Entertainment. Rättigheterna till Brooks bok såg man till att säkra inom ett år efter publiceringen.

Jag har inte läst vare sig World War Z eller Brooks tidigare och mer humoristiskt betonade The Zombie Survival Guide. Inte heller har jag läst särskilt mycket om filmen, så kanske det var därför World War Z på vita duken blev en riktigt underhållande upplevelse?

Är detta den nya tidens zombieaction gillar jag läget. Inte så mycket för de myllrande CGI-svärmeffekterna eller dataspelskänslan filmen ibland inger (res till X, ta reda på information för att ta dig vidare till Y, orientera dig i byggnad N för att komma till rum M och så vidare). Genus-o-metern drog efter andan ett par gånger, särskilt inför ett visst telefonsamtal och när Brad ska ta farväl av familjen. Dottern blir ”baby doll” medan pojken blir ”tough guy”. Men även om World War Z inte fixar ett Bechdeltest, skulle det ha kunnat vara mycket värre. Filmen levererar exempelvis kvinnliga soldater och dottern Connie protesterar faktiskt mot att bli kallad ”baby doll”.

Men World War Z spänner också över en global berättelse (och inte bara livefeedbilder i ett bergrum i Nevada) och den faktiskt känns ovanligt subtil för att vara ett Hollywoodsommarspektakel.

Här är det FN och WHO som får stå till tjänst istället för amerikanska Navy SEALs. Visst har vi ett par tjechovska gevär, men de gör inte särskilt mycket väsen av sig. Förekommande soldater är pressade men ändock professionella, Pt. Hudsons skrikande och skjutglada uppenbarelse är långt borta. Att utrusta Gerry med den yrkesmässiga bakgrund han får är något av ett snilledrag eftersom det ger honom en sorts krigserfarenhet utan att han förvandlas till en stridspitt (*heh*). Han är fortfarande en primärt kännande och tänkande man.

Allt detta, Brad Pitts rollprestation och det faktum att många övriga ansikten inte är omedelbart igenkännliga länder det hela en trovärdighet. Inom ramen för konceptet global zombiesmitta, förstås.

Fler har varit lockade av det lite annorlunda världskriget. Gemensamt publicerar jag, Filmitch, Fripps Filmrevyer och Jojjenito våra två ören idag. Fiffi och Jessica har däremot varit zombiesnabba med sina texter.