House Rulesalt. titel: Jacobs värld

Advokat Oliver Bond är helt nyutexaminerad och har hittills ägnat den tid han haft egen praktik åt att få den åldriga Selma Frack frikänd från att behöva betala för motorcyklisten Buffalo Wings förlorande öga. Denna lågprofilerade juristkarriär får dock ett abrupt slut den dagen Emma Hunt skenar in på Olivers kontor och ber honom att bli sonen Jacobs ombud. Eller ber och ber, kräver är snarare ett bättre ord.

Emma är nämligen helt desperat. Under 18 år har hon lyckats lotsa Jacob någorlunda helskinnad genom livet, men nu verkar det vara slut med det. Han sitter häktad, misstänkt för mord. Och det är inte bara mordmisstanken som gör situationen (och Emma) förtvivlad. Jacob är diagnostiserad med Aspergers syndrom och riskerar att fara mycket illa av hur häktningen påverkar hans invanda och nödvändiga rutiner.

Oliver har inte mycket annat val än att tillmötesgå den målinriktade tigrinnan och finner sig hastigt och lustigt inte bara vara Jacobs advokat, utan mer och mer bli en vän till familjen. Förutom Jacob och Emma finns nämligen också den femtonårige Theo som bär på sina egna hemligheter.

När jag först förstod att House Rules inte bara var en bok som fokuserade på hur det är att ha Aspergers, utan också skulle involvera ett mordmysterium, blev jag lite tveksam. Det kändes rätt exploaterande, som om författarinnan Jodi Picoult velat hotta upp en allt för grå framställning med lite snaskigheter.

Lyckligtvis kom den tveksamheten på skam. Allt eftersom boken fortskrider blir det tydligt att Picoult använder den juridiska processen för att visa på de speciella kännetecken som är Aspergers syndrom samt hur de påverkar vardagen och relationen med andra människor.

Trots att Emma ständigt letar efter tecken till motsatsen tycks det exempelvis som om Jacob är nästintill oförmögen att i alla fall visa kärlek, kanske till och med att uppleva det. Allt som sägs till honom tolkas bokstavligt (total dödsskräck som tioåring för att en jämnårig pojke ropade ”Bang, you’re dead!”) och allt han säger är rå och brutal sanning (”I don’t like Mark” istället för ”Mark has a great personality”). Han är fullt fokuserad på sig själv och sitt eget liv, andra människor är enbart personer som påverkar honom i olika utsträckning.

Under större delen av hans 18 år har hans sjukdom styrt först Emmas och sedan förstås också Theos liv in i minsta detalj. Särskilda dagar kännetecknas exempelvis av olika färger och även om Theo skulle vilja ha något annat att äta på de Gula onsdagarna är det bara att gilla läget. Emma oroar sig förstås mycket över Jacob, hur han mår för närvarande och hur han ska klara sig i livet, men de nästintill förlamande skuldkänslorna är förbehållna Theo som alltid får stå tillbaka för sin storebror.

Vad Theo tycker om det får vi faktiskt veta eftersom Picoult valt att skriva boken ur flera olika personers perspektiv. Jag har ingen aning om författarinnan alltid brukar göra så, men förutom familjen Singer och deras advokat får läsaren också stifta bekantskap med den utredande polisen i fallet.

Ibland överlappar de olika rösterna varandra och ibland är deras syn på en viss händelse den enda man får. På det hela taget genomförs konceptet konsekvent och kompetent. Må vara att det på ett sätt är enkelt, men det ger ändå en extra dimension med de olika synvinklarna, särskilt när det gäller Jacob förstås. Tolkningen av hans beteenden skiljer sig föga förvånande radikalt mellan exempelvis polisen som är övertygad om att den unge mannen är kapabel till mord och hans mor som i plågsam självrannsakan inte kan känna sig säker på sin sons oskuld.

I just skuldaspekten tycker jag dock att House Rules fallerar allt eftersom historien närmar sig sin upplösning. Jacob mår uppenbarligen dåligt av frågor om vad som hände mellan honom och mordoffret. Men att hela tiden ställa frågor som aldrig ger mer än olycksbådande antydningar om vad som verkligen hände känns inte rimligt. Argument som att Emma inte klarar av ett klart svar på frågan huruvida Jacob är skyldig till mord eller inte, eller att Oliver inte kan göra sitt jobb om han vet att hans klient är skyldig, klingar allt ihåligare.

I skenet av den här långdragenheten blir också både upplösning och avslut alltför hastiga och osannolika. För en läsare som är någorlunda van vid den här typen av mysteriehistoria, må vara i form av bok eller film, står förklaringen ganska tydlig långt innan den får sin förlösning. För egen del har jag dessutom alltid tyckt att den förklaringen andas allt för mycket av krumbuktande undanflykt. House Rules blir även på det här planet otillfredsställande.

Men på det hela taget var ändå House Rules en angenäm läsupplevelse. Trots sitt ämnesval tvekar jag inte att kalla den för en feel good-bok eftersom den är flyhänt skriven, i grunden rätt humoristisk och hade slutet blivit ett annat än vad som nu skedde hade jag blivit väldigt förvånad. Men feel good behöver inte därmed innebära trivial. Picoult utforskar inte bara en funktionsnedsättning, utan också frågor om familjeband, plikt och skuld. Att kunna göra det i en form som gör läsaren sugen på att hela tiden vända blad är inte det sämsta.

Annonser