Role Models (2008)

Under skydd av parollen ”Stay off drugs!” kan Danny och kompisen Wheeler åka runt till skolor och istället för droger pusha energidrycken Minotaur (även om man kan fråga sig om den rävgiftsgröna drycken verkligen är ett bättre alternativ). Wheeler, som befinner sig i något slags evigt 20-årings-tillstånd av supande och knullande, är mer än nöjd med tingens okomplicerade ordning.

Men Danny kan inte låta bli att känna att livet borde bestå av något mer. Och då räcker uppenbarligen inte ens relationen med snygga och smarta advokaten Beth. Beth, som fullt naturligt inte känner sig särskilt uppskattad av sin deprimerade partner, gör till slut slag i saken och dumpar Danny. Varvid han får ett sammanbrott av sådana episka proportioner att han och Wheeler blir dömda till 150 timmars samhällstjänst var.

Inledningsvis skulle åtminstone Danny hellre ha avtjänat ett fängelsestraff än engagera sig i organisationen Sturdy Wings, vilken tillhandahåller vuxna förebilder till behövande barn. Danny har ingen aning om hur han ska få någon kontakt med Augie, en plågsamt blyg tonåring som lever för sitt medeltida fantasy-rollspelande. Wheeler tycks efter ett tag däremot komma bättre överens med sin Ronnie, sannolikt beroende på att lillgrabben är lika fixerad vid utvalda delar av den kvinnliga anatomin som han själv.

Kanske var det närvaron av Jane Lynch, Elizabeth Banks, Paul Rudd och hans Sturdy Wings-kompis Christopher Mintz-Plasse som gjorde att jag direkt kopplade Role Models till Judd Apatow. Kanske var det den ständiga närvaron av kvinnliga kroppar och vad man kan göra med dem ur det manliga perspektivet. Hur som haver tycker jag att jag kan vara ursäktad för misstaget, när det nu visade sig att regissören David Wain och hans producenter också gärna utnyttjar den genomgående starka casten. Wains tidigare Wet Hot American Summer hade för den delen inga måttliga mängder sexfixering den också.

Å ena sidan känner jag mig rätt less på sexperspektivet i både handling och dialog efter filmer som American Pie, Superbad, Knocked Up, 40 Year Old Virgin, Zack and Miri… och den tidigare nämnda Wet Hot American Summer. Om det å andra sidan prompt måste vara med funkade det ändå rätt hyfsat i Role Models. Och det tror jag inte främst beror på att det framfördes på något särskilt unikt sätt, utan för att filmens stämning trots detta är genuint snäll och faktiskt ganska tilltalande.

Ja, hur mycket jag än försöker kan jag inte komma på något bättre ord för att karakterisera Role Models än just ”snäll”. Humorn är inte särskilt överraskande (däremot slår Jane Lynch vrickade och ex-knarkande välgörare alla de närvarande på komedifingarna) men både Paul Rudd och Sean William Scott lyckas förmedla en in slutänden rätt rar omtanke om sina ”littles” bland allt tutt-snack. Till snällheten får också räknas det låtsasvåld som förekommer i alla rollspelsslag, där deltagarna oftast har ett ursäktande tillmäle i beredskap för den de nyss ”slaktat”.

Role Models får mig som sagt inte bara att acceptera ett aningens ensidigt sexperspektiv, utan också två manliga karaktärer som i sedvanlig ordning beter sig som om de är yngre än de ungdomar de är satta att vaka över. Och det är gott nog.