Skipað (2006)

alt. titel: Skeppet

Med destination Surinam stävar lastfartyget Per se ut ur Reykjavíks hamn en stormig septemberkväll. Lika miserabelt som vädret är, känner sig alla ombord (även om ingen direkt citerar Baudelaire). Kapten Guðmundur Berndsen har tappat kontakten med hustrun Hrafnhildur efter en dödfödd dotter och hon ägnar nu allt mer tid åt att terapisjunga på begravningar och ständigt gå klädd i svart. Matrosen Sælis familj är hotad till livet tack vare hans spelskulder och han ska nu ta emot ett suspekt smuggelpaket när Per se anländer till Surinam.

Andrestyrmannen Jónas har slagit ihjäl sin fru innan avfärden medan Eldaren mest beter sig lite skumt med pentagramtatueringar samt esoteriska funderingar. Och gangstern Djävel ska egentligen inte ens befinna sig ombord men har tagit den nye jungmannens plats för att kunna fly från sina fiender på Island som är ute efter att ta livet av honom.

Dessutom nalkas ett potentiellt myteri efter att det har kommit till den stridbare övermaskinistens kännedom att rederiet planerar att göra sig av med besättningen för att istället kunna anställa billigare utländsk arbetskraft.

Väl ute på öppet hav fortsätter saker och ting att gå åt helvete med kollapsande relationer, inslagna kajutafönster, skador och fallerande teknik. Frågan blir snart inte om Per se styr mot sin egen undergång utan bara hur snabbt.

Stefán Máni är den andre isländske författaren jag försöker mig på, den förste har varit deckarförfattaren Arnaldur Indriðason. Försök att hitta litteraturkulturella likheter mellan dessa två blir sannolikt lika krystade som försöka hitta något genuint och gemensamt svenskt i en läsning av John Ajvide Lindqvist och Camilla Läckberg.

Jag tycker mig till exempel se en viss förenande kärvhet författarna emellan, men om det är något specifikt isländskt eller enbart ett utslag av mina förutfattade meningar om landet går förstås inte att säga. Däremot kan jag definitivt tycka att deckarförfattaren är bättre på att hålla ihop en historia än Stefán Máni.

Skeppet är en spänningsroman med skräckambitioner. Upptakten är bokens starkaste del, när vi får följa de olika besättningsmännens vägar innan de till slut befinner sig på Per se för avgång skapas en riktigt fin nerv. Tyvärr tappar Máni den nerven så fort fartyget befinner sig ute till havs och med alla mer eller mindre stissiga personligheter ombord blir deras respektive konstigheter så uppenbara att allt känns väldigt konstruerat.

Mani har dessutom förälskat sig i greppet att låta samma tidsrymd upplevas av flera olika karaktärer, vilket gör att det nästan känns som om man sitter med ett filmmanus i knät. Överhuvudtaget tror jag att Skeppet i rätt händer (kunde exempelvis ha varit Tony Scotts) skulle kunna bli en riktigt fin liten thriller. I likhet med nerven är greppen något som fungerar riktigt bra i själva upptakten; mannen som Sæli passerar med sin bil visar sig ett par avsnitt senare vara den akterseglade jungmannen. Men på öppet hav blir det hela av någon anledning mest konstruerat och gör hela framställningen segdragen.

Överhuvudtaget är ”konstruerat” ett epitet som känns ganska passande på Skeppet. Stefán Máni lyckas skapa ett visst mått av atmosfär – beskrivningarna av ett ödsligt plåtvidunder på fyra tusen ton är oväntat olycksbådande – men klarar inte av att följa upp det med vare sig händelser eller karaktärer. Möjligen blev utgivarna Bonniers lite väl uppspelta av det faktum att författaren i ett efterord tackar ”gudfadern S.K.”, för baksidestextens hänvisning till Skeppet som en berättelse i ”Stephen Kings anda” måste ses som mer önsketänkande än något annat.