Poltergeist IIFamiljen Freeling har försökt glömma det som hände i Cuesta Verde och tagit sin tillflykt till Dianes mamma i Arizona. Där försöker man inrätta någon slags vardag vilket om inte annat ekonomiskt går sådär. Försäkringsbolagen vill inte ge dem några pengar för deras förra hus, vilket bedöms endast vara ”försvunnet”.

Dessutom börjar Carol Anne bli förföljd av en äldre herre som ser ut som en predikant från 1800-talet. Vilket givetvis visar sig vara precis vad han är. Där familjens hus en gång stod i Cuesta Verde (som numera förvandlats till en spökstad, egendomligt vad ruttnande kroppar gör för fastighetsvärdet…) har man nämligen upptäckt kvarlevorna efter en fanatisk sekt, ledd av Henry Kane.

Det var egentligen denna grupp som ville att Carol Anne skulle leda den ”toward the light” (man får anta att hänvisningarna till The Beast i första filmen då egentligen handlade om Kane) och eftersom hon aldrig hann med det är Kane nu ute efter den lilla ledsagerskan.

Det visar sig att hans krafter sträcker sig betydligt längre än bara till området över sektens ”grav” i Cuesta Verde och Diane och Steven måste än en gång se till att familjens kärlek är tillräckligt stark för att kunna bekämpa ondskan.

Tvåan plockar upp familjetemat i språnget lika enkelt som en pelikan skopar upp fisk i näbben och förstärker det utan hejd. Vi har en beskyddande mormor som från ”the other side” levererar budskapet ”Stay together. Be loving.” Antagligen tyckte man synd om pappa Stevens stukade manlighet från första Poltergeist för här får han möjlighet att ta tag i sin rädsla över att inte vara ”man enough” för att skydda familjen med benäget bistånd från indianen Taylor. Trots det får vi tvivla lite på Stevens kapacitet när han med tequilaflaskan i högsta hugg ger Kane chansen till infiltration.

Men detta snedsteg är kortlivat i sammanhanget och medan Taylor och Steven diskuterar hur man på bästa sätt möter och bekämpar ondskan får Diane och mediet Tangina möjlighet att betona Dianes känslor (”Tell me what you feel!”), vilka tar sig uttryck i en nyupptäckt synskhet. Trots att den slutgiltiga räddningen egentligen kommer från ett helt annat håll gratulerar Taylor Steven med ett korthugget ”Some fight, huh”.

Lite mindre elegant försöker filmen spela bort korten med Kanes sekt. För samtidigt som den betonar den här förklaringen till att familjens prövningar inte är över, försvinner ju hela poängen med ett hus byggt på ”ancient tribal burial ground”. Därmed blir också Taylors närvaro och kunskap om fallet desto mer kuriös, inte minst med tanke på inledningen där en samling kring lägerelden definitivt signalerar shamanska urinvånarövernaturligheter snarare än religiösa fanatismövernaturligheter.

Och med tanke på familjefokuset är frånvaron av äldsta dottern Dana inte direkt ologisk men däremot överraskande oförklarad. Eller skulle ha varit om det inte var för att det är svårt att undgå att veta att den unga skådespelerskan Dominique Dunne tragiskt nog blev mördad 1982. En kort referens till ”Dana på college” eller något liknande hade kanske ändå varit på sin plats.

Äventyrskänslan från ettan upplever jag lyser med in frånvaro och den är istället ersatt med ännu lite mer åttiotalsmånsterskräckisslaffseffekter. De funkar ibland men hamnar tyvärr i dagsläget oftare på självlysande-bomullstussar-som-moln-nivå. Absolut bäst är istället blotta uppenbarelsen av Kane i form av Julian Beck med sina orimligt jämna löständer som ger hans leende en väldigt speciell hotfullhet.

Julian Beck är också den som räddar Poltergeist II från att blir en fullkomligt genomsnittlig Jaha-film och egentligen bara en kompletterande pendang till ettan.

Annonser