Zombie Nation (2004)

Herr Ulli Lommel uppvisar en minst sagt märklig filmkarriär. Hans första roll var i Russ Meyers Fanny Hill och han arbetade ett upprepat antal gången tillsammans med Rainer Werner Fassbinder under 60- och 70-talet. Hans andra film som regissör producerades av Fassbinder och var nominerad till en Guldbjörn vid Berlins filmfestival. Lommels fjärde film producerades av Andy Warhol och hans sjätte var The Boogeyman, vilken kravlade sig upp på den brittiska ”Video nasties”-listan.

Men inget av detta kommer ens närheten av att vara i lika märkligt som Zombie Nation (Lommels elfte film som regissör). I denna bottenlöst usla gegga till film lyckas Lommel med konststycket att få mig att längta efter det sammanhang och den atmosfär man vanligen hittar hos Uwe Böll. Ulli Lommel får kort sagt Uwe Böll att likna Stanley Kubrick och det är banne mig en större prestation än alla guldbjörnsnomineringar.

Jag är fortfarande inte helt säker på att jag uppfattat det hela rätt, men polisen Joe Singer lider uppenbarligen efter en traumatisk barndom. Han fick följa med sin mamma läkaren till det lokala sinnessjukhuset där patienterna var kedjade vid sina sängar och blev piskade på bara rumpan (vi får dock inte veta hur effektiv denna behandling var). Efter ronden var mamma noga med att fråga om lille Joe var hel och ren för att sedan låta en av sjukhusets vårdare ge sonen en rejäl omgång smisk.

Nu är alltså Joe en senior polis med tillräckligt mycket auktoritet för att hans yngre kollegor inte på allvar ifrågasätter det faktum att Joe gärna haffar unga kvinnor för obefintliga förseelser. Han för dem sedan till en slags lagerlokal där han uppenbarligen spenderar åtskilliga timmar i deras sällskap för att bland annat kontrollera att de är hela och rena samt för att titta på Lommels egen The Boogeyman på en magisk TV. Varför magisk? Den tycks inte vara inkopplad till vare sig antenn, el eller DVD-spelare. Allt medan hans partners snällt väntar utanför i den ytterst civila polisbilen.

När Joe till slut kommer ut släpar han alltid ofelbart på en synnerligen tung väska som han med möda baxar in i skuffen. Men hey, i ärlighetens namn har ju ingen av hans partners någonsin med egna ögon_sett_ Joe ta livet av någon av kvinnorna och kårandan dikterar att man hellre ska fria än fälla.

Men Joe borde verkligen inte ha arresterat den rumänska Romy för att ha gått mot röd gubbe. Hon har nämligen genomgått någon ytterst skum vodooritual som ska skydda henne för alltid. Särskilt skyddad mot Joes böjelser blev hon nu inte, men hon får åtminstone, tillsammans med sina olyckssystrar, chansen att ta hämnd på sin mördare.

Jag trodde att jag hade stirrat ned i avgrunden vid titten på The Retreat, men Zombie Nation toppar den upplevelsen med råge. Historien kring Joe och polisdistrikt 707 (med de lojala kollegorna) hänger med nöd och näppe ihop. Vi får en massa scener som ska understryka Joes galenskap men helt lösryckta och utan sammanhang. Hans första partner tjallar inför en oförstående polischef. Joe och ett antal av hans kompisar, som vi inte ser varken förr eller senare, bestämmer sig därför att lära gröngölingen en läxa. De stormar in i hans lägenhet en kväll, ett textkort dyker upp som informerar oss om att det gått tre veckor och sedan syns inte denna partner till längre. Dog han av misshandeln? That is for Ulli Lommel to know and us to never ever ever find out.

Joe får besök av en polispsykiater som inte gör mycket annat än att typ sju miljoner gånger fråga “Is it safe?” Ja, vi fattar, det är från The Marathon Man. Haha, wink, wink, nudge, nudge, moving on, please. Helt plötsligt slängs vi in mitt i någon slags Fight Club-inspirerad scen som sedan lämnas utan någon som helst förklaring om vilka som var inblandade eller vilket eventuellt syfte den skulle ha tjänat. Bortsett från att man inser att det blir en avsevärt mindre skaderiskabel fight club när man gör det omgiven av enorma tomkartonger som hjälper till att dämpa stuntmännens fall.

Syftet med den preventiva vodooritualen är minst sagt dunkelt, detsamma gäller hur ritualen som utövades på en tjej helt plötsligt kan återuppväcka fyra andra. Som zombies är tjejerna dock avundsvärt högstående, de kan prata, köra bil och kurra förföriskt. Detta tror jag bland annat beror på att ingen av dem är tillräckligt bra skådespelare för att kunna fixa en klassiskt blank zombielook. En av dem är i alla fall inte ens tillräckligt hängiven rollen för att kunna tugga i sig lite rå lever (vi bjuds på flera sekunder av köttbiten som hänger ur en definitivt icke-tuggande mun). Å andra sidan är flera av de övriga skådisarna så nollställda att de lika gärna hade kunnat vara zombiesarna.

Å tredje sidan är det kanske inte så lätt när ens enda makeup består av lite skokräm runt ögonen. Ok, jag ska vara rättvis, de haltar lite också. Av och till i alla fall. Alluderingen till titeln är att tjejerna för en kort stund fantiserar om att det måste finnas miljoner fler zombies som de. Detta gör de dock minutrarna innan de hemsöker Joe för lite nattamat och sedan återkommer de funderingarna aldrig mer. Som zombiefilm betraktat är Charles Kaznyks slutresultat i Super 8 Citizen Kane (eller i alla fall Psycho) i jämförelse.

Manus och skådespeleri är alltså under all kritik men även produktionsvärdet störtar sig ned i hittills outforskade djup. Någon riktig polisbil lyckades man inte ragga upp, varför Joe och hans kollegor fullt utstyrda i polisuniformer åker runt i en vinröd Ford. Vid de mest olämpliga tillfällen slänger man in ett par sekunder av en (sannolikt gratis) technoslinga, som för Ulli Lommel (men få andra är min gissning) uppenbarligen är mättad med zombieatmosfär.

Den enda lokal som funnits tillgänglig tycks vara en stor lagerlokal där man både byggt upp Joes mördarlya och polisstationen (där alla kala cementväggar och utanpåliggande rör vägs upp av att man spraymålat ”Police precinct 707” på en dörr). Stationens huvudingång ser märkligt nog ut precis som en bakdörr till en lagerlokal, men det kan den ju inte vara eftersom det står spraymålat ”Police Station” på den.

När vi får se en flashback från Joes pojkrum är dörröppningen tydligt utskuren ur kartong och det dessutom fruktansvärt ojämnt. Ungefär i jämnhöjd med denna dörröppning förlorade jag fattningen för en stund eftersom den blev ett så fantastiskt exempel på ett scenografiteam som av allt (i alla fall föreliggande dörröppning) att döma totalt tappat intresset för att ens försöka göra ett bra jobb. I det här läget kunde jag känna ett klart släktskap med dem – trots att vi var åtskilda av avsevärda mängder mil och sju år var vi lika ivriga på att bara få ett slut på eländet.

Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag ska kunna avsluta detta. Möjligen har upplevelsen gett mig permanenta hjärnskador. Jag vet bara att det enda som är mer obegripligt än Zombie Nation självt är hur Ulli Lommel lyckats skrapa ihop pengar och mankraft nog att regissera ytterligare sjutton (17!!!) filmer efter den här.

Annons