As You Like ItUte i skogen möts mångas vägar. Häng med, för nu blir det åka av.

En namnlös hertig har blivit förvisad av sin bror, Frederick. Den namnlöse hertigens dotter Rosalind älskar den unge Orlando men har varit tvungen att förklä sig till man när hon och kusinen Celia (dotter till Frederick) var tvungna att fly Fredericks hov. Celia kallar sig nu Aliena och älskas hett av Orlandos bror Oliver. Mellan bröderna finns dock inte mycket kärlek att tala om, faktum är att Orlando befinner sig i skogen eftersom Oliver försökte ta livet av honom.

Den unge herden Silvius älskar herdinnan Phebe men hon förhåller sig rätt kallsinnig till hans uppvaktande. Istället blir hon förälskad i Rosalinds alter ego, Ganymedes. Hovnarren Toutchstone är förtjust i Audrey men har en rival i William, inte minst eftersom han är lite tveksam till det giftemål som Audrey vill pracka på honom.

A whole lotta löööv goin’ on, helt enkelt. As You Like It är en av Shakespeares pastorala komedier och alltså en ganska lättsam historia, i likhet med exempelvis Twelfth Night eller A Midsummer Night’s Dream. Och förutsättningar för en höjdarproduktion saknas verkligen inte – veteraner som Brian Blessed (vilken får äran att spela båda hertigbröderna), bedårande kostymer, Shakespeares blomsterspråk och ingen mindre än Sir Kenneth Branagh (of Thor-fame…) vid regissörsrodret.

Mnja, mnjä, alltså…jag vet inte riktigt… Det tar emot att säga att As You Like It är dålig, för det är själva produktionen och skådespelarinsatserna alldeles för solida. Men den blir i slutänden en rätt platt historia. Nu var det förvisso ett bra tag sedan jag såg Branagh’s version av Much Ado About Nothing men jag vill minnas att jag där rycktes med av en obetvinglig och översvallande glädje.

Här känns inte minst alla Orlandos valpiga ömhetsbetygelser för sin Rosalind bara överspända och jag lessnar rätt snabbt på både honom och hans älskade som ska röra till saker i onödan genom att anta en annan identitet. Sedan må det vara ett beprövat Shakespeare-knep för att skapa putslustig situationskomedi.

Branagh har fått för sig att det skulle kunna vara en kul grej att förflytta engelskt (eller möjligen franskt) 1500-tal till japanskt 1800-tal. Genom att förlägga historien till en period då britter levde i små isolerade enklaver har han inte bara kunnat återskapa hertigdömeförutsättningarna, utan också servera en förklaring till att huvudrollsinnehavarna är engelskspråkiga istället för japaner.

Precis i inledningen, när vi fortfarande är kvar vid hovet, tycker jag att det funkar ganska bra. Den förste hertigen blir avsatt medelst lömska ninjor och ursupatorn Frederick är klädd i en nattsvart shogun-uniform. Men när vi väl hamnar ute i skogen, vilken jag inte upplever som särskilt asiatisk (hur nu en sådan skog ser ut), känns de japanska kläderna och små hårknutarna mest forcerade och rätt sökta.

Vill man ha en mer lättillgänglig Shakespeare än att se en lokal och bokstavstrogen teateruppsättning, där skådespelarna rabblar sina repliker innantill och snubblar in i kulissträden är det här kanske ett alternativ. Men som Shakespearefilmatisering finns det bra mycket bättre alternativ att ta för sig av. Det är banne mig inte utan att jag hellre ser Thor, trots den filmens misslyckade Shakespearepretentioner.

Annonser