Stagecoach (1939)

alt. titel: Diligensen

Trots att jag medvetet valde Stagecoach just för att den var förhållandevis kort (96 minuter) blir jag överraskad av det extremt ekonomiska berättandet. Jag borde ändå ha kommit ihåg till exempel You Only Live Once, but there you have it. I en fullkomligt andlös takt får vi veta att apacherna är på krigsstigen, att de röda vildarna har slagit ut telegrafkommunikationen samt att Ringo Kid är på rymmen undan rättvisan och tydligen ute efter bröderna Plummer som befinner sig i Lordsburg.

Vilken tur då att diligensen som ska avgå från Tonto är på väg till just Lordsburg. Sheriffen Curly hoppar på, tillsammans med Lucy Mallory som ska möta sin militärman, proffsspelaren mr. Hatfield som tycks ha någon koppling till mrs. Mallory, den försagde mr. Peacock samt den koleriske och extremt nervöse bankdirektören Gatewood.

Till sällskapet sluter sig också horan Dallas och den försupne Doc Boone, vilka mer eller mindre jagats ur stan av dess rättrådiga och moraliskt indignerade kvinnobefolkning. Doc Boone åtar sig raskt att lätta på mr. Peacocks bagage eftersom den pastorsliknande mannen egentligen är whiskeyförsäljare.

Och ta mig tusan om de inte snart också plockar upp Ringo Kid på vägen eftersom hans häst gett upp andan.

Det känns som att det tar fem minuter innan alla trådar och karaktärer är på plats men det vore orättvist att kalla resten av filmen en transportsträcka. I rent bokstavlig mening är den förstås det eftersom diligensen ju skulle ta sig från Tonto till Lordsburg, men det saknas minsann inte spänningsmoment och händelseutveckling i fortsättningen heller.

Karaktärsutvecklingen är det väl däremot sämre bevänt med. Nästan alla roller etableras från första filmrutan, från den väna mrs. Mallroy till den målbrottsanstrukne comic relief-kusken Buck. De två som omständigheterna först försöker utmåla som tveksamma, Ringo Kid och Dallas, är förstås både hjälpsamma och hederliga. Som gjorda för varandra, med andra ord.

Stagecoach är känd för många saker, bland annat för att vara John Fords första talade Western och filmen där han för första gången använde sig av exteriörbilder från den sedan så välbekanta Monument Valley. Men den uppges också vara John Waynes genombrottsfilm (även om den var långt ifrån hans första) och det är förstås han som är Ringo Kid.

Allt sedan jag tog mig igenom Death Wish-serien har jag blivit lite mera uppmärksam på det här med hämndteman i film och det känns som att ytterligare en pusselbit faller på plats när jag ser Stagecoach. Bronsons Paul Kersey hänvisar ju uttryckligen till Western-eran i sina funderingar. Där handlade det i och för sig om processen att ta till vapen mot laglösheten, en process som Waynes Ringo Kid redan tagit sig igenom och fått betala för.

Men hans (rättfärdiga) hämnd mot de gemena Plummer-bröderna är vad som driver hela hans varelse framåt, med ett notabelt undantag. Varianten av ”A man’s gotta do what a man’s gotta do” ljuder här ”There are some things a man can’t run away from”. Det är ett motiv som får både förståelse och sympati, inte minst från lagens väktare Curly. Dallas är mer tveksam, men mest eftersom hon är osäker på att det hela kan få en lycklig utgång. Jag får intrycket av att hon själv gärna hade tagit sig lite hämndängelsproportioner om det bara varit möjligt.

Det känns fel att kalla Stagecoach för ett kammarspel eftersom man ständigt är i rörelse men det finns ändå vibbar av det mellan de olika karaktärerna, så fasta i sina mönster de nu är. Eftersom de är så pass många skapas en fin dynamik mellan den förutsägbart själviske och fege bankdirektören och den lika förutsägbart milde men ändå principfaste mr. Peacock. Den ende jag hade kunnat vara utan var Andy Devines Buck, men jag har förstått att han var i princip ett inventarium i Westerns från den här perioden så det är bara att gilla läget.

När de lömska vildarna (inga bleeding hearts liberal native americans här inte!) väl anfaller är det tacksamt nog inte allt för långdragna scener av skjutande, ryttare som slänger upp armarna och far i backen eller hästar som dråsar ikull. Jag misstänker att det är en av anledningarna till att Stagecoach räknas till inte bara kategorin Klassik Western utan Klassiker, punkt. För egentligen är den mer av ett drama i westernmiljö, med en extra spänningshöjare i form av indianer.