Walt Disney: The Triumph of the American Imagination (2006)

Ser man på, en bok om film

***

Walt DisneyDet finns rätt många varumärken som är globalt kända och som man mer eller mindre växt upp med någon slags relation till, de flesta av dem amerikanska: Coca-Cola, Microsoft, McDonalds, Adidas.

Men få av dem kan dessutom tydligt kopplas till en enskild person och ännu färre med en påverkan som sträcker sig över snart 100 år. I det avseende bör Walt Disney vara något av ett unikum. Walter Elias Disney dog sex år innan jag föddes och i en tid utan video eller biorepriser dröjde det ett bra tag innan jag vilade ögonen på något av det som han personligen varit ansvarig för. Ändå har namnet Walt Disney alltid antagit något av ett förklarat skimmer för mig (och mina generationskamrater gissar jag) vid sidan av den ikonstatus som en ”Disneyfilm” i sig givetvis hade på den tiden.

Och för sådana människor finns alltid ett stort allmänintresse. Anledningen till att det blev just Neal Gablers tegelstensbiografi Walt Disney var nog mest att den fanns tillgänglig, men också för att jag hade fått intrycket av att den hade ett förhållandevis gott renommé.

Och visst är det fascinerande att läsa om den oerhört målmedvetene mannen, en sådan där person som det ofta tycks krävas för att uppnå det som en Walt Disney, en Henry Livingstone eller en Howard Hughes lyckas uppnå. Ett driv som lämnar alla som inte ställer upp på de givna villkoren i kölvattnet, familj som vänner. Nu hade Walt förvisso med sig sin bror Roy genom hela sin karriär och från 1925 en familj i form av hustrun Lillian och senare även döttrarna Diane och Sharon.

Men det tycks aldrig ha varit någon större tveksamhet att det var Walts livsverk som innehade i princip alla platserna på hans tio-i-topp-prioriteringar. Roy var siffernissen som alltid fick se sig utröstad av sin bror om valet stod mellan ekonomi och kreativitet. Lillian och döttrarna tycks i omgångar knappt ha träffat the man of the house of Disney när han sov över på jobbet eller var tvungen att resa som en skottspole mellan Kalifornien och östkusten.

Ändå kan man inte låta bli att bli imponerad av livsverket. Redan tidigt var Walt intresserad av teckning och tog kvällskurser. Efter ett par kortare sejourer som reklamare och konkade företag startade han och Roy 1923 Disney Brothers Cartoon Studio i Hollywood. Walt låg redan nu i framkant av animeringsindustrin och tycks dessutom ha varit en jäkel till försäljare, vilket innebar att han fick avsättning för sina kortfilmer.

Det var just kombinationen mellan teckning och teknik för att skapa animeringar som fascinerade den unge Walt (född 1901). Från början var tecknad film heller inget mer än ett verktyg för att visa upp den nya och fantastiska filmtekniken, det var teckningar på film helt enkelt. Att inkorporera en historia i det hela tillskrivs vaudevilleartisten Winsor McCay som med ”Nemo in Slumberland” (1910), ”How a Mosquito Operates” (1912) och ”Gertie the Dinosaur” (1914) egentligen vidareutvecklade flip-boken till små filmsnuttar som kunde visas under hans nummer. Han lade grunden till karaktärsanimering, alltså förmågan att ge en figur personlighet genom ett särskilt rörelsemönster.

Det som skulle göra Walt Disney till den främste i branschen var inte bara skicklighet och förmåga att utnyttja teknik, utan också det faktum att han på något plan hade förstått att man kunde göra så mycket mer med animeringar. Genom animering kunde man inte bara skapa liv, utan också kontrollera det. Tecknad film gav Disney möjlighet att skapa en egen värld där man med ett par pennstreck kunde upphäva alla fysikaliska och mänskliga lagar.

Men den som stod bakom Disneystudions tidigaste succéer — Oswald the Lucky Rabbit , Silly Symphonies och Mickey Mouse — var inte bara Walt själv utan hans vän Ub Iwerks (och ett allt ökande antal ytterliga anställda förstås). Det tycks fortfarande inte vara helt klarlagt i vilken utsträckning framförallt Mickey var Disneys eller Iwerks skapelse och eftersom Oswald snabbt lades ned medan Mickey gick vidare till att bli rent obegripligt populär är detta naturligtvis en känslig fråga.

Rent utseendemässigt sett tycks Mickey ha Iwerks att tacka medan Walt stod bakom karaktären och de situationer som den inledningsvis rätt sadistiske musen försattes i. I slutänden lessnade Iwerks på att inte få enligt hans mening tillräckligt med uppskattning och cred för Mickey och lämnade studion under ansträngda former.

Men vid det laget levde Mickey sitt eget liv. Inte bara var det nytänkandet kring karaktär, rörelsemönster och händelseförlopp som skiljde ut Disneys produktion från alla andra utan också det faktum att Mickeys andra framträdande, ”Steamboat Willie”, med hjälp av ljudsynkroniseringssystemet Cinephone, var den första tecknade filmen med ett komplett post-producerat ljudspår. Filmen släpptes 1928 och under det tidiga 1930-talet kunde Mickey inte göra fel.

Neal Gabler har till det rent skriftliga hantverket egentligen inte skrivit en särskilt anmärkningsvärd biografi. Språket är stabilt men inget som står ut, det finns där för att förmedla fakta. Gabler börjar från början och arbetar sig stadigt och säkert framåt genom årtiondena, så framställningsmässigt är boken inte heller ett under av innovation.

Det som fångar i Walt Disney är istället, föga förvånande kanske, själva innehållet och det räcker väldigt långt. Ibland känns det som om Gabler haft tillgång till lite väl mycket information, så vansinnigt spännande är det inte att läsa om schackrandet kring varenda dollar och cent som pågick när Roy skulle försöka hitta finansiering till Walts fantasiprojekt.

Men för det mesta är det man får veta om Walt Disneys visioner och hans företag synnerligen fascinerande. Jag hade exempelvis ingen koll på att Mickey blev så fruktansvärt populär så snabbt, att studion kom att fullkomligt dominera marknaden så tidigt, att man så tidigt var ute med marknadsföring av prylar, att företaget skakades av djupgående konflikter med fackföreningar, att Walt tycks ha härbärgerat en viss kommunistskräck och angav fackföreningsledare inför HUAC (The House Committee on Un-American Activities), att Walt med en gång tycks ha insett betydelsen av TV-mediet eller att hans tidigaste utforskanden av detta var för att göra reklam för han sista drömprojekt: Disneyland.

Sedan finns det också en hel del som man undrar ifall Gabler kanske glider över lite väl snabbt. Hur enkelt var det egentligen för Walt att växa upp med ett allt uppslukande intresse som inte bara av omgivningen såg som totalt meningslöst utan också omanligt? Och alla eventuella anklagelser om rasism och antisemitism urskuldas snabbt med att ”tidsandan” ju var sådan och att Disney nog inte var mer rasistisk än gemene man i 40-talets USA. Trots det kan man ju fundera över det faktum att företaget aldrig vågat släppa den år 1946 producerade Song of the South i sin helhet på video eller DVD i USA.

Jag kan omöjligt bedöma sanningshalten och trovärdigheten i det Gabler skriver. Letar man på nätet går det snabbt att notera att verket inte är utan sina kritiker. Men alltför långsökt känns inte framställningen (Gabler försöker ju inte påstå att Disney exempelvis var mörkrets furste eller något liknande) och även om man kanske inte har fått en sannare bild av mannen bakom musen är boken om inte annat en guldgruva om man hyser det minsta intresse för (tecknad) filmhistoria.

4 reaktioner till “Walt Disney: The Triumph of the American Imagination (2006)”

  1. Lät intressant. Läste en bok om Disney för nga år sedan men den var mer skandalbetonad ngt som till en början kan vara snaskigt men man blir ganska snabbt mätt – tanken med en biografi är väl att man ska lära känna människan, i den mån det går?
    Tackar för tips men jag har mga biografier på lut i både bokhylla och på bibliotek.

  2. Undras om det kan ha varit den där Dark Prince? Ja, den här är inte det minsta snaskig i alla fall. Kommande pensionärsprojekt, kanske? 😉

  3. Haha, du kör lite som jag gjorde med mitt Harryhausen-tema förut. Ett förlängt filmspanartema liksom. Kul. 🙂

    Apropå Disney så lyssnade jag för några dagar sen på the LAMBcast om Disneys renässansperiod, som väl sägs börja med Den lilla sjöjungfrun. De gick igenom 9 filmer från den här perioden. Med tanke på att jag inte sett en enda så var det förvånansvärt intressant och jag blir ju nyfiken på att se Disney från början till slut. Min favorit bland Disney-filmer är nog en av de få som jag har sett: The Rescuers.

    Precis som du så tycker jag en intressant detalj är rasism, kvinnorollen osv. Podcasten jag lyssnade på snuddade vid detta men ofta blir det (även när det gäller filmer från 90-talet) ja ja men så var det på den tiden.

  4. @Jojjenito: Det blir ju lätt så, samma sak hände med temat På väg.

    Jag kan förstå att Disney inte har så mycket att komma med i jämförelse med animé men de kan vara värda ett försök. De tidiga (Snövit, Askungen, Bambi) är tekniskt sett helt underbara och de nyare kan ståta med riktigt bra historier. Men givetvis håller jag med dig om att The Rescuers är en skön nostalgirulle.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: