Ah, vad fan, vi tar väl en film om film till

***

alt. titel: Med tio cents på fickan

Sullivans TravelsEn gång för länge sedan bodde en ung man vid namn Siddhartha Gautama i Nepal. Han var prins och pappa kungen tyckte därför att Siddharta borde skyddas från verkligheten. Under nästan trettio år kände prinsen till varken sjukdom, lidande eller död. När han förstod hur vanligt folk hade det bestämde han sig för att bli tiggarmunk och försöka nå upplysning genom yoga och meditation. Man kan väl säga att han lyckades rätt bra med den föresatsen.

Regissören John L. Sullivan är bara allt för medveten om att världen är fylld med lidande och död. Därför vill han göra en film med ett Budskap, en angelägen kommentar om nutiden. En film om de problem som vanliga människor möter i andra världskrigets USA – arbetslöshet, fattigdom och desperation. Enda problemet är att Sullivan aldrig i hela sitt liv verkligen lidit och det är också därför han hittills varit bra på att göra lättsamma komedier med titlar som Hey Hey in the Hay Loft och Ants in Your Plants.

Nu är det dock dags för lite lidande, men till skillnad från Siddharta hänger sig Sully inte åt särskilt mycket meditation. Istället blir hans sociala turistande mest en lång kamp för att inte ständigt återvända till Hollywood och civilisationens trygga famn. Under resans gång får han sällskap av en vacker flicka som om inte annat alltid tycks ha tillräckligt med pengar och vatten för att hålla sitt långa blonda hår nytvättat och glansigt som i en Timotej-reklamfilm.

När jag letade efter tips på bra filmer om film var Fellinis ett av alternativen som ofta poppade upp. Vi vet ju hur det gick med det… Ett annat vanligt förekommande förslag var som sagt Sullivan’s Travels. Från första början står det förstås klart att hela poängen med filmen är att Sully ska lära sig en läxa, frågan är bara vilken.

Det man möjligen skulle kunna ifrågasätta är att trots att Sully själv ville förmedla något viktigt, en produktion som skulle visa på filmens betydelse som ett sociologiskt och konstärligt medium, blir innebörden av hans egna vedermödor snarast: ”skomakare, bliv vid din läst”. Inget blir bättre av att man försöker röra sig utanför ramarna, men inom dessa kan man å andra sidan göra en insats även om den är aldrig så liten. Vilket i och för sig är ett budskap som kan ha varit nog så viktigt att förmedla 1941.

Riktigt allvarligt eller tragiskt blir det aldrig i Sullivan’s Travels men måttligt våghalsiga äventyr och kvick kulsprutedialog var ärligt talat som balsam för själen efter att ha (försökt) hänga med Federico Fellini under ett par timmar.

Många nya bekantskaper blev det också. Veronica Lake känner man förstås igen, om inte annat så på håret. Regissören och manusförfattarens namn Preston Sturges var vagt välbekant men efter Sullivan’s Travels blir jag klart sugen på att leta upp ett par screwball-komedier. Helt okänd var däremot Joel McCrea som Sully och jag gillade honom. Hans karaktär var trovärdig och naturlig (eller också var det alla andra som spelade över). Utseendemässigt kändes han ganska modern, mer Jeff Daniels eller William Hurt än Cary Grant eller Clark Gable.

Sullivan’s Travels är alltså snarare en film om en filmskapare, men Sully ser till att ta sig ur sin värsta knipa genom att behandla hela situationen som om det vore ett filmmanus. Dessutom finns här roliga Coen-referenser eftersom boken Sully från början vill filma heter O Brother, Where Art Thou?, skriven av den fiktive författaren Sinclair Beckstein. Sullivan’s Travels bjuder oss dessutom på en filmvisning som besöks av ett gäng kedjefångar.

Men eftersom det är den filmvisningen som blir Sullys eget katharsis och som dessutom visar på komedins helande kraft är det ingen överdrift att säga att Sullivan’s Travels gott försvarar sin plats i metafilmernas pantheon.

Annonser