UtrensningAliide Truu väcks av en fluga. En stor, äcklig spyfluga som surrar runt och bara väntar på att få sätta sina snaskiga tassar på den gamla damens mat. Att få lägga sina ägg i den lilla korvbiten. Men Aliide gör sig ingen brådska, flugan ska nog vad det lider få sitt bara hon kan hålla den borta från köket.

Men flugan blir bortglömd när Aliide tittar ut genom fönstret och ser byltet av en ung flicka i sin trädgård. Vem är det? Är det säkert att gå ut och ta hand om henne eller är hon ett lockbete, ämnad att få Aliide ur huset? Till slut tar den äldre kvinnan mod till sig och tar med flickan in i huset, men på ett behörigt känslomässigt avstånd. Man vet ju aldrig.

Den unga Zara säger sig ha tappat bort sin man under semestern men det är flera saker som inte stämmer med hennes historia. Till att börja med ser hon alldeles för strykrädd ut och på fötterna har hon inget annat än tofflor. Och vad betyder alla de blåmärken som hon har på kroppen?

Zara i Aliides trädgård blir startskottet för Sofi Oksanens berättelse om hur Zara lockas från en långt ifrån lyxig men i backspegeln trygg tillvaro i Vladivostock. Och om anledningen till att Aliide Truu spontant känner misstänksamhet och oro för sin egen del när hon ser en utsatt ung flicka i sin trädgård. Med beundransvärd fingerfärdighet flätas de två kvinnornas öden samma till en tät (ibland kvävande) väv som ska komma att svepa dem mycket nära ihop. De delar mer än ett släktskap med varandra.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig från Sofi Oksanen. Eller jo, en aning hade jag ju – hade Utrensning inte varit sommarens bokcirkelbok hade jag nog inte tagit mig an den. Ångest och tungskap hade jag berett mig på. En bok som man skulle få kämpa sig igenom. Och visst finns här både ångest och hemskheter men någon kamp blev det definitivt inte.

Istället upptäckte jag en av de där sällsynta böckerna som lyckas balansera ett fantastiskt och fascinerande språk, engagerande karaktärer och en (eller egentligen flera) riktigt bra historia(er).

Oksanen har förlagt denna historia i två olika karaktärer men också till olika tidsperioder. Zaras berättelse är det tidiga 90-talets Östeuropa medan Aliide hör hemma i tiden under och efter andra världskriget i ett av Sovjet besatt Estland. Och trots att vi kastas mer rakt in i Zaras liv är det Aliide som stannar kvar hos en, på gott och ont.

Jag tror att en av styrkorna i Utrensning är att författaren snarare målar en bild av de miljöer hon sätter sina karaktärer i, än talar om för läsaren hur det är, något som är alldeles för vanligt i särskilt historiska romaner. Man märker ofta hur författaren riktigt tar sats för att kräkas ur sig allt hen läst in sig på om inkvisitionens Spanien eller pilgrimernas Massachusetts.

Oksanen ramlar aldrig i den fällan eftersom hon snarare satsat på att frammana en känsla än ett raster av information. Det fina är att känslan ändå skapar en bild av den aktuella tidsperioden, en bild som sätter sig betydligt fastare i skallen än den mest detaljerade och faktaspäckade redogörelse. Zaras och Aliides öden förmedlas genom skira damstrumpor (nylon på 90-talet, silke på 40-talet), noppiga jackor samt ett evigt matkonserverande vilket fungerar som en besvärjelse, ett självhävdande, en åminnelse och en botgöring.

Ju mer jag tänker på henne, desto mer fascinerad blir jag av Aliide Truu eller kanske snarare hur Oksanen skapat en fullödig person på sina 350 sidor. Trots att Aliides handlingar många gånger egentligen inte är något mindre än avskyvärda blir de icke desto mindre förståeliga eftersom jag utan problem accepterar hennes motiv, relevanta eller ej spelar mindre roll.

I läsningen blir man ett med Aliide och hennes konfliktfyllda syskonrelation. Möjligen är detta en anledning till varför Aliide trots allt överglänser Zara, vars position är ofrrets; mer oskyldig, men därmed också mer ointressant. Aliide besitter en dubbelhet som känns äkta och som fascinerar.

Som om allt detta inte vore nog är Utrensning också en av de där böckerna som är generös med ledtrådar eller länkar till senare och tidigare skeenden. Det smakade inte alls illa att från sista sidan återgå till den första och börja om igen. Själv har jag svårt att tänka mig ett bättre betyg för en läsupplevelse.