before sunsetUppföljare är känsliga saker. I nio fall av tio känns de krystade, blir oundvikligt sämre än föregångaren eftersom produktionsteamet egentligen inte haft något nytt att säga och därför kört samma koncept som i ettan, bara mer. Allt för uppenbart handlar det i princip alltid om att fortsätta mjölka pengar ur en publik som gillade vad de fick första gången.

Kanske uppföljarnas heliga graal därmed blir att göra en fortsättning på en film som egentligen inte handlade om någonting till att börja med? Då finns det liksom inget koncept att ösa på mer av i en tvåa.

Men bara prat är förstås ett koncept i sig och det är också vad vi får mer av i Before Sunset. Amerikanske Jesse som vandrade omkring en hel natt i Wien med franska Céline 1995 är 2004 en firad författare och befinner sig i Paris för att marknadsföra boken This Time. En bok som av en händelse handlar om ett allt för kort möte mellan en ung man och en ung kvinna. På frågan om boken är självbiografisk slingrar sig den gode författaren med Thomas Wolfe-citat men samtidigt som han minns den där ödesdigra natten blandas nutid och dåtid samman. Plötsligt står nämligen Céline framför honom.

Det visar sig att hon bor i Paris och råkat se att Jesse skulle vara på plats. Under ett par timmar samtalsutforskar de sin relation och sig själva på samma sätt som för nio år sedan med den skillnaden att de nu är nio år erfarenheter rikare.

Återigen blir alltså dessa två sina respektive terapeuter och biktfäder i ett. I vissa fall har nio år inte inneburit en så stor förändring för Jesse och Céline som man kanske skulle kunna tro. Visst, hon tror inte längre på den romantiska kärleken men är ändå tänkaren av de två medan han den ständigt lätt missnöjde. Jesse ser på sitt liv och känner trots familj och framgångsrik karriär att något saknas. Han kan bara inte sätta fingret på vad. På så sätt är de bägge sökare, men jag upplever att Céline letar efter något att söka sig till medan Jesse nästan uteslutande har något att söka sig från.

Samtidigt är det helt uppenbart att de bägge två är märkta av det där mötet för många år sedan, trots att de gång efter annan gör ihärdiga försök att återfinna den stämningen under sitt samtal i ett eftermiddagssoligt Paris. I sina mörkaste stunder är den natten anledningen till att de på ett plan stängt av sitt känsloliv, det är bättre att vara ensam än att bli ensam. För Céline har mötet blivit en symbol för något som är ohjälpligt förlorat. För Jesse är det, trots hans försök att prata bort det hela, ännu mer bittert eftersom han faktiskt var på plats där i Wien sex månader senare. Vilket Céline inte var. Hon hade förvisso ett giltigt skäl, men det kunde ju inte Jesse veta när han gick och frös häcken av sig i december 1995.

Jag känner ingen oreserverad förtjusning i pratfilmer, men får lov att erkänna att as far as pratfilmer goes är Richard Linklater förbannat duktig på att göra dem. Den här gången har han dessutom tagit hjälp av både Ethan Hawke och Julie Delpy (vilka bägge två gått vidare till att själva bli både manusförfattare och regissörer) för att hitta tillbaka till Jesse och Céline.

Och det har gått riktigt bra, Ethan och Julie måste ha en själarnas gemenskap för de är fortfarande lika självklara som Jesse och Céline som de var i Before Sunrise. Kanske till och med ännu bättre, liksom sina karaktärer har de blivit nio år äldre, mognare och mer erfarna. Det finns en tyngd i skådespeleriet som går igenom på ett sätt som jag inte upplevde i den första filmen.

Rent storymässigt händer naturligtvis inte mycket, men nu finns ett original att förhålla sig till och genast blir film nummer två intressantare. Inte så att ettan direkt ger tvåans böljande samtal en tydlig riktning, men den tillhandahåller i alla fall en vridpunkt, ett fokus. Det är också lite kul att Jesse och Celines första möte handlade om att spendera tid medan det den här gången handlar om att ta tillvara tid innan Jesses flyg ska lyfta och ta med honom tillbaka till New York.

Tyvärr kan uppenbarligen varken Linklater, Hawke eller Delpy sluta när de är på topp. IMDb avslöjar att 2013 inom kort kommer att bjuda på en Before Midnight. Med en barnskådespelare som Jesses son Henry. Heaven help us…

Pladd var lite besviken på uppföljaren, medan Henke utnämnde den till en av 2004 år bästa filmer och Jessica gav den högsta betyg. Vad tycker du?

Annonser