Paganinikontraktet (2011)

Jahapp, och vad blev det av det här då? Jag blev positivt överraskad av Hypnotisören och hade därmed kanske lite för höga förväntningar (damn you, high hopes!) på Lars Keplers uppföljare Paganinikontraktet.

Men denna andra bok gjorde verkligen ingenting för min del, snarare blev den debutantens raka motsats. Där Hypnotisören kändes fräsch och ibland till och med överraskande blir Paganinikontraktet som vilken jäkla dussinpolisdeckare som helst och dessutom en rätt förutsägbar sådan. Där Hypnotisören med sitt galenskapsfokus skapade en känsla av obeveklighet och okontrollerbarhet, känns Paganinikontraktets politiska vinkel mest tradig.

Polisen hittar en dränkt kvinna ute i Stockholms skärgård. Det skulle kanske inte vara uppseendeväckande i sig om det inte vore för att hon hittas sittande i en drivande båt som i övrigt är tom. Vem är kvinnan och vem kan ha dragit upp henne i båten, för att sedan överge den?

När hon sedan blir identifierad som Viola Fernandez handlar frågorna istället om vart Violas syster Penelope och hennes pojkvän Björn kan ha tagit vägen. Är de också döda och i så fall varför? Hur ska man ställa sig till det faktum att Björns lägenhet brinner strax efter försvinnandet, samtidigt som något försökt tutta på även Penelopes bostad?

Den här gången landar alla frågorna på Joona Linnas bord och eftersom jag gillade hans lite mer tillbakadragna position i Hypnotisören kan jag inte annat än tycka att det blir problematiskt med honom som huvudperson i Paganinikontraktet. Nu framstår han bara än tydligare som en helt overklig mr badass supercop, vilken inte bara är lugnet personifierad och en fena på slutledningar (han tycks alltid ha någon briljant association liggandes på lur i hjärnan) utan också kan omsätta tanke till explosiv handling samt är en jäkel på närstrid.

Joonas totala överlägsenhet renderar dessutom säposnuten Saga Bauer till en på gränsen ointressant birollsposition. Hon får inte göra så mycket mer än att tampas med sina mansgrisiga kollegor och beskedligt tassa i den store Linnas fotspår. Även det tidigare lite bitska förhållandet mellan Linna och polisen Anja Larsson har antagit en ärligt talat förvirrande tvetydighet och trånad. Inte ens en rejäl känslomässig cliff hanger har man kunnat avstå och den typen av planteringar är något som i alla fall jag betackar mig för.

I och med att Joona kliver fram som huvudperson istället för Erik Maria Bark blir Paganinikontraktet som sagt också mycket mer av en helt vanlig polisdeckare, av vilka det går ett tjog på dussinet. Vi får ta del av noggranna beskrivningar av polishierarkier, mordkommissionsorganisationer och teknisk bevisning. Särskilt mot slutet peppras sidorna med vapendetaljer och man skulle nästan kunna få för sig att Tom Clancy har hoppat in som vikarie för Kepler under ett par kapitel.

I den tidigare boken tjänade i princip all bakgrundshistoria ett syfte, så icke här. De mångordiga beskrivningarna av Axel Riesens sömnproblem blir onödigt krystade, allt för ensidigt designade för att upplösningen ska fungera som det är tänkt. Penelope Fernandez minnen från Darfur spelar egentligen ingen som helst roll för själva händelseutvecklingen, men författaren (författarna) har varit upptagna med att inte bara berätta en historia utan också låta denna historia förmedla ett Budskap. Och som så ofta sker i sådana sammanhang blir historien lidande.

Överhuvudtaget känns Paganinikontraktet som helhet konstruerad. Vändningar och beskrivningar faller inte naturligt in i ett mönster utan fyller snarare specifika syften (och ibland inte ens det). Jag antar att bråten på den luxuösa yachten i slutuppgörelsen ska tjäna till att skapa en mörk stämning, men blir mest bara konstig. Trådarna som på olika sätt fokuserar boken på kompositören och violinisten Paganini känns långsökta. Boken innehåller liksom Hypnotisören försvarliga mängder ultravåld men lyckas inte alls skapa samma stämning med beskrivningarna och blir därför enbart utstuderad. Utstuderade blir också bokens superskurk samt den skruvade programledare som Penelope och Björn hamnar hos. Inte det minsta läskiga, utan istället tyvärr på gränsen till fåniga.

Något förvånad noterar jag dock att jag tycks vara ganska ensam om mitt omdöme, generellt tycks ”alla” tycka bättre om bok nummer två. Men för all del, nog kan jag tänka mig att ge Joona i alla fall en chans till i Eldvittnet.

Annons