MoonSam Bell har börjat räkna dagarna till dess att han kommer att kunna avsluta sitt treåriga uppdrag på mångruvbasen Sarang. Ärligt talat börjar han bli lite snurrig av all månensamhet, inte nog med att han ständigt talar med sig själv (men vem ska han annars tala med?) han har dessutom börjat se syner och drömmer konstiga drömmar. En av de där sista skälvande dagarna är han så virrig att han kraschar sin månbil.

Men ingen större skada skedd, han vaknar upp i basens sjukstuga utan några allvarligare åkommor. Däremot tycker han att den övervakande datorn GERTY:s vägran att låta honom återvända till sitt arbete och istället genomföra ändlösa tester blir påfrestande. Så han börjar olovandes hasa runt på basen och hör då GERTY samtala med det ägande företaget Lunar Industries. Vilket är lite konstigt eftersom satelliten som möjliggör livekommunikation varit paj så länge Sam kan minnas.

Därmed blir Sam också misstänksam mot GERTY:s förbud att röra sig utanför basen och smiter iväg till den kraschade månbilen. Och i den hittar han en överlevande.

Ödslig. Ensam. Avskalad. Det finns många ord man skulle kunna fästa vid Moon. Klart är i alla fall att det inte är en sci-fi där saker och ting exploderar, där alienmonster förföljer sina mänskliga byten eller magnifika rymdskepp stävar genom rymden.

Nej, filmen är nedtonad, men för den sakens skull inte långdragen. Ganska snart presenteras ett frågetecken som, när det väl är löst, knappast är uträtat. Istället har det producerat en massa nya små frågetecken och funderingar, men av betydligt mer existentiell karaktär. Texten ”Wake Up” på Sams T-shirt ska visa sig ha ett ödesmättat budskap.

Roger Ebert påpekade i sin recension att hardcore-sci-fi-författaren John W. Campbell skulle ha nickat gillade åt det koncept som Moon vrider och vänder på och jag är böjd att hålla med. Det är en klassiker, inte bara i sci-fi-sammanhang – vad är sann mänsklighet?

Jag är vanligtvis ingen större fan av Sam Rockwell, eller också beror det kanske snarare på de roller han har spelat. För i Moon gör han en alldeles fantastisk insats. Han är arg, förvirrad, nedbruten, sönderfallande, resignerad och indignerad och lyckas vara allt det på en och samma gång.

Interiörerna på månbasen påminner inte så lite om klassiska 70-tals-sci-fi, komplett med ett (successivt allt mindre) vitt underställ åt Sam. Stämningen är melankolisk av den där arten som man förknippar med höstlöv och sönderfallande herrgårdar, snarare än kratrar och grått måndamm. En stämning som understryks inte så lite av Darren Aronofskys gotokompositör Clint Mansells längtande och dröjande score.

Moon presenterar intressanta frågeställningar i ett minst sagt genomtänkt paket. När de dessutom levereras av en Sam Rockwell i topptrim, matchad av GERTY:s obehagliga små smileys (eller är det emoticons?) och standardfrågebatteri (”Are you hungry?”, ”Do you want to talk about it?”), är det bara att tacka och ta emot.