Side Effects (2013)

FilmspanarnaPå stolen ligger en vacker båtmodell i trä och ett omsorgsfullt inslaget paket men på golvet finns det blod, mycket blod. Tragedi. Tre månader tidigare släpps en man ut ur fängelset till väntande fru. Eufori. Den unga frun kör sin bil rakt in i en betongvägg. Tragedi. Frun får tabletter utskrivna för sin depression. Eufori. Eller tragedi?

Side EffectsJonathan Banks är en psykiatriker som många andra. Närmast under belägring från läkemedelsföretag som vill att han ska testa just deras produkt, försöker han behålla någon form av integritet samtidigt han förstås vill ha sin del av kakan. Och psykofarmaka kan vara kniviga grejor, tar tid att ställa in rätt dos och biverkningarna kan vara allvarliga.

Men även om Dr. Banks känner sig lite tveksam inför den unga Emily Taylors sömngående tycker hans patient att det är ett litet pris att betala. Med mirakelpillret Ablixa känner hon sig ju nästan som en vanlig människa igen. Frågan är dock om denna normalitet ska komma att kräva in en betydligt större skuld.

Mycket tack vare film förstod man tidigt att USA var den psykiska ohälsans förlovade land. Eller att det i alla fall var betydligt vanligare och framförallt mindre stigmatiserande att gå i terapi. Alla hade ju en egen psykoterapeut (hej, Woody!). I dagsläget har samtalen till viss del ersatts eller kompletterats av ett ivrigt pillerknaprande.

Efter pandemier tar Steven Soderbergh sig alltså i Side Effects ett nappatag med läkemedelsbranschen och lyckopiller. Sannolikt ett av de mer luckurativa områdena inom läkemedelsproduktionen, jämsides med magsårsmedikamenter. Alla vinner på välfärden och de sjukdomar som följer den likt ett koppel hundar efter Mickel.

Här beskrivs en kultur där tabletter i alla dess former blivit en slags quick fix och läkare dessutom ofta befinner sig i mer eller mindre tveksamma relationer till det onda Big Pharma. Lite ledsen? Ta antidpressiva. Lite nervös? Ta betablockare. Reklamkampanjer avdramatiserar medicinerandet och bekräftar att det var mycket länge sedan mänskligheten gjorde tankemässigt uppror mot föreställningen att ohälsa skulle vara något som tillhör normaliteten och därför bör accepteras.

Och ändå inte. Efter att Soderbergh och manusförfattaren Scott Z. Burns lagt avsevärd ansträngning på att etablera detta fokus börjar Side Effects gunga betänkligt och helt plötsligt är vi ståendes i en konspirationsthriller istället. Överraskande? Absolut! Lyckat grepp? Mer tveksamt.

Jag tyckte åtminstone att skiftningen var så pass märkbar att den blev störande. Och efter det att vi landat i thrillerspåret fortsätter det att gunga. Det tillhör förvisso normen att thrillers ska innehålla vissa tveksamheter för att öka spänningen, men för min del känns det som om Soderbergh själv är osäker på vartåt det ska barka.

Side Eeffects är inte bara en film om depression, utan dessutom i sann thrilleranda en rätt deprimerande film. Synar man de olika karaktärerna i sömmarna är det svårt att hitta någon som inte drivs av annat än blind egoism. Eller i bästa fall viljan att till vilket pris som helst säkra ett bekvämt liv för sig och de sina.

Insiderdömde Martin Taylor har inte varit ute ur fängelset särskilt länge innan han verkar överväga nya skumraskaffärer för att komma på grön kvist igen. Dr. Banks kollegor är raska med att säga upp partnerskapet när det börjar osa skandalkatt. Inte ens den redligen Dr. Banks själv är helt oskyldig, med ny lägenhet och sonens privatskola som måste betalas.

Jag skulle ljuga om jag påstod att Side Effects är en genuint dålig film. För det är Soderbergh alldeles för skicklig. Filmen är stabil i utförande, skådespelande, scenografi och detaljer (som Outlookkalendersidan vilken syns på en skärm i bakgrunden på domarens kontor). Det är heller ingen tråkig film, däremot kändes den med sina modesta 106 minutrar oväntat lång.

Men jag skulle också ljuga om jag i nuläget inte erkände att jag många gånger hellre skulle återbesöka någon av Soderberghs äldre rullar än sätta mig framför Side Effects igen.

Hittade de andra filmspanarna några bättre bieffekter?
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies-Noir

Filmspanarna smallFilmspanarna smallFilmspanarna small_halv

11 reaktioner till “Side Effects (2013)”

  1. Bieffekten av denna film var att det inte finns nån. Den försvann – helt – för mig efteråt, som en fis i vinden. Kanske skulle den växa vid en omtitt när man kan och hinner syna eventuella minimala planteringar men för mig del känns det kanon att bara se den EN gång.
    Snyggt jobbat av dig att hinna se datorskärmen 😉

  2. Ja, vi tycker ganska lika. Grejen var väl den att inledande halvan eller så ändå var till belåtenhet vilket gjorde att jag gav den en godkänd trea i betyg. Men den tappar absolut och det är synd att filmen går ut på att försöka lura tittaren (speciellt som det kommer för tidigt) istället för att köra det första spåret fullt ut, vilket jag hoppades på.

    Höjdpunkten torde ändå vara Tatum (dock inte för skådespeleriets skull) – det var kul 😉

  3. Jag håller med om att återtittningsvärdet är tveksamt. Nöjet bygger alltför mycket på twistar tror jag. Det blir inte samma sak. Men själva twistandet funkade bättre för mig. Visst gungade det till, men på ett behagligt sätt: ”vart-ihelskotta-tar-filmen-vägen-nu?”. Det var riktigt kul!

  4. ”Och psykofarmaka kan vara kniviga grejor”

    Kniviga… indeed. 🙂

    Jag trodde ett tag det skulle skifta till att bli ett rättegångsdrama och jag tror faktiskt jag hade föredragit det.

  5. @Movies-Noir: Ja, han hade ju ett syfte i alla fall och var inte bara där för att visa upp fängelsedeffade muskler 🙂

    @Jessica: Det är bara att gratulera till att du lyckades uppskatta det istället för att bli frustrerad som vissa andra 😉

    @Jojjenito: Det kan du mycket väl ha rätt i, då hade man kunnat ha samma upplösning/förklaring men fokus hade legat kvar på Rooney Mara istället för att hoppa över till Jude Law.

  6. Hehe, jag chucklade högt för mig själv när jag läste ”Side Eeffects är inte bara en film om depression, utan dessutom i sann thrilleranda en rätt deprimerande film.” Och ändå satte vi ungefär samma betyg.

    Och sen slogs jag av att det hade blivit bättre om filmen hade gjorts mer som Thank you for smoking. Pillerbranschen skulle nog behöva en satir med intelligens och humor. Vad tror du?

  7. @Henke: Alltså, jag menade att den var deprimerande eftersom det egentligen inte fanns någon riktigt osjälvisk karaktär (utom möjligen Law, då), inte att den var deprimerande dålig 😉

    Absolut, Thank You For Smoking-vägen borde ha kunnat funka lika väl som rättegångsvägen. Eller varför inte en mer renodlad thriller typ Insider?

  8. På din beskrivning verkar filmen ändå bättre än betyget, så jag tror att den ska få en chans. …Får väl se vad dom andra skriver då…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: