Hard TimesMest känd som enbart Hard Times, bör det här vara Dickens magnum opus när det kommer till beskrivningar av sociala orättvisor. Historien om Mr. Bounderby, Louisa Gradgrind och Stephen Blackpool är för ovanlighetens skull inte placerad i London eller dess närhet, utan äger istället rum i den fiktiva industristaden Coketown (typ Koksköping).

I Coketown ligger röken från industrierna tät och ger hela staden en atmosfär av sotig och ständig natt. De som arbetar för att producera röken skulle säkert hellre ha befunnit sig någon annanstans, men de som tjänar på den menar att röken är stadens livsblod, att den rent av är hälsosam. De som tjänar på arbetarnas svett tycker dessutom att det klagas för mycket i leden, arbetet i Coketown är inte bara det mest tillfredsställande som finns, det är också det mest välbetalda. Arbetare är helt enkelt otacksamma typer som ständigt förväntar sig att bli gödda på sköldpaddssoppa, serverad med guldsked.

Dessa åsikter propageras inte minst av den pompöse Mr. Bounderby (bounder=bracka) som dessutom inte försitter något tillfälle att påpeka vilken usel barndom han har haft. På samma sätt som med de fyra Yorshiremännen i den klassiska Monty Python-sketchen blir den dessutom bara värre och mer arbetssam ju äldre Mr. Bounderby blir. Och eftersom han ändå har lyckats gneta sig upp här i världen finns det ingen ursäkt för de som inte lyckats med samma sak – sucks to be them!

Mr. Bounderbys bäste vän är Mr. Gradgrind (grind=knog, plugga), en utomordentligt praktisk man som byggt upp Coketowns undervisningssystem på det viktigaste som finns här i världen: fakta. På Mr. Gradgrinds skola arbetar också Mr. M’Choakumchild, vars namn ger en antydning om hur undervisningsmetoderna ser ut. Eleverna blir korvstoppade med fakta, statistik och utilitaristiskt tänkande.

Cissy Jupe, eller Girl No. 20 som hon kallas i skolan, anses som ett hopplöst förlorat fall när hon försöker hävda att ett samhälle kanske inte är mer framstående bara för att det går 20 svältande på varje 1000:e medborgare istället för 100 svältande. De 20 som svälter, svälter ju likafullt. Sådant tänkande finns det dock inte utrymme för i ett pragmatiskt samhälle och när Mr. Gradgrinds egna barn (två av dem döpta till Adam Smith och Malthus – idéhistoriskt humorgodis) råkar uttala frasen ”I wonder…” blir de genast tillrättavisade: ”Never wonder!”

Dickens fick redan av sin samtid en hel del kritik på grund av det sociala temat i Hard Times. Hans facklige karaktär Slackbridge är inget annat än en simpel agitator och en rätt otrevlig typ (särskilt när han ställs mot den sansade Stephen Blackpool) och lika enkelspårigt som John Steinbeck visade upp storbruket mot småodlarna ställer Dickens kapitalisten mot arbetarna.

Trots det är nog Hard Times för min del hittills min favorit när det gäller just detta tema hos Dickens. Här finns det nämligen en tydlig konflikt och ett lika tydligt orsakssamband mellan samhällets utsatta och de som flyter ovanpå, till skillnad från exempelvis den ömklige gatupojken Jo i Bleak House. Det gör att framställningen i Hard Times blir mer träffande samt känns både mer relevant och mindre gråtmild. En viss sentimentalitet kan Dickens förstås inte motstå men det hela hålls på en rätt hyfsad nivå.

Dessutom gillade jag att persongalleriet inte är riktigt lika myllrande som i några av Dickens andra verk, det gick faktiskt ganska snabbt att få grepp om vilka det hela det handlade om. Som vanligt är det förstås de lite karikerade och löjliga karaktärerna som är allra bäst, men jag tycker nog ändå att man även kände en hel del sympati för den stackas Louisa Bounderby, née Gradgrind. På samma sätt som i Our Mutual Friend (fast egentligen är det ju tvärtom eftersom Hard Times publicerades tio år tidigare) har vi också här en olycksalig syskonrelation, där Tom Gradgrind inte bara är otacksam över det han redan har fått av Louisa utan ständigt tycker att hon allt skulle kunna ställa upp lite till.

Den del som följer historien till dess att Louisa är tillräckligt gammal för att gifta sig med sin åldrige friare Mr. Bounderby är väl mest tilltalande på en rent humoristisk nivå. Särskilt inledningen, där vi får stifta huvudstupa bekantskap med Mr. Gradgrind, är underbart underhållande. Dickens excellerar i både framställning och språk när han exempelvis beskriver läraren som en kanon, laddad till tänderna med fakta vilka ska spränga barndomen ur hans unga studenter.

Men Dickens håller också fortsättningsvis en mycket hög nivå på både språk och framställning, även om det hela blir lite mer allvarsamt med bankrån och nyupptäckta känslor. Allvarsamt men sällan tungsint. På det hela taget en mycket trevlig bok, som sagt, och nästan i klass med Great Expectations som hittills har äran av att vara ”bästa Dickens”.

Librivoxkvalitet: Mycket bra inläst som helhet (med ett enda undantag), trots att det är flera olika kockar som haft ett finger nedstucket i soppan.

Annonser