alt. titel: Crouching Tiger, Hidden Dragon

Crouching tigerMöjligen skulle man kunna se filmintresse som en nackdel, i det att man allt som oftast blir påmind om hur snabbt tiden går. I min skalle är nämligen Ang Lees wuxia Crouching Tiger, Hidden Dragon en rätt ny film. Och så inser man en dag att den faktiskt har tretton år på nacken…

När jag såg Crouching… på bio var jag inte helt obekant med varken Lee eller wuxia-genren. Men att det inte var första gången jag upplevde vajeraction hindrade förstås inte min uppskattning för en snyggt utförd sådan. Vid denna sista omtitt blir det ännu tydligare att Lee gör Yuen Wo-Pings magnifika koreografi till något eget genom inramning av såväl historia som bilder.

Men oavsett om Ang Lee arbetar med vajrar, brittiskt 1700-tal, förortsångest eller cowboys känner man igen hans bärande teman. Crouching… innehåller många relationer som bygger på kärlek, gärna oförlöst sådan.

Banditen Lo och ståthållardottern Jen älskar varandra passionerat med Gobiöknen i bakgrunden, men när hon är tillbaka i familjens trygga hägn har hon svårt att bryta sig loss från traditioner och de förväntningar som finns på henne baserade på klass och kön.

Jens tjänstekvinna älskar sin lilla härskarinna, vilken samtidigt är hennes protegé och ättelägg. En kärlek som förvrids och förgiftas när hon förstår att den tidigare lärjungen nu kan överglänsa sin mästare tack vare kunskap som blivit henne förunnad genom sin klasshörighet. En kunskap som för alltid förvägrats tjänstekvinnan.

Och så har vi till slut alla de outtalade känslor som finns mellan svärdsmästaren och krigaren Li Mu Bai och entreprenören Yu Shu Lien. I likhet med Jen och Lo åtskilda av traditioner, men också av heder och respekt inför en sedan länge död kärlek. I mångt och mycket påminner Li och Yus isbergsrelation om den mellan Mr. Stevens och Miss Kenton i The Remains of the Day.

Men ännu mer än kärlek sysselsätter sig Ang Lee med identitet. Bara när man är sann mot sig själv och vågar språnget har man potential att bli riktigt lycklig. I Crouching… är det särskilt Jen som längre tror att hon vet vad hon vill, det är bara det att hon vill så många olika saker. Den frihet som hon så längtansfyllt talar om är förstås egentligen inte en frånvaro av ramar eller traditioner, utan en frihet att kunna vara sig själv. Under hela filmens gång är det inom och om henne som den stora kampen mellan ont och gott, rätt och fel, står.

Eftersom Ang Lee återigen blivit aktuell i Oscars-sammanhang med Life of Pi är det lite spännande att notera att han inte bara var nominerad som bästa regissör för Crouching… redan 2001. Nej, i likhet med Michael Hanekes Amour var Crouching… dessutom nominerad inom både klasserna Foreign Language och Best Picture. Och i likhet med Amour vann filmen föga förvånande Best Foreign Language (över bland andra Amores Perros).

Jag har sett Crouching… sedan den hade premiär, men det var ett bra tag sedan. Hade det inte varit för texterna hos Jessica och Jojjenito hade det kanske dröjt ännu längre. Nu blev jag påmind om att tretton år inte behöver vara en särskilt lång tid när det handlar om filmkvalitet av det här slaget. Crouching… är fortfarande en väl berättad historia och en utsökt paketerad produkt som dessutom kommer med overkligt snygga fajter. Ang Lee levererar och jag behöver bara njuta.

Annonser