A Piece of the Pi

På förekommen anledning från onsdagens filmspanartema om specialeffekter har jag valt att dyka lite djupare ned i VFX (visual effects) och diskussionen kring branschens överlevnad som ställts på sin spets genom bland annat Life of Pi. Jessica på The Velvet Café var redan i onsdags inne på samma tankar. Great minds think alike…

***

Så här i efterhand är det lätt att se de olika element som långsamt rågade måttet, knäckte kamelens rygg och gjorde 2013 års Oscarsgala till en perfekt VFX-storm. Att Taiwan tog tillfället i akt och försökte sträcka på den nationella ryggraden mot det globala samfundet med Ang Lees regissörsvinst försvann som en fis i motvind. Man skulle också kunna se det som lite ironiskt att de nominerande filmerna fick CNN att kalla galan och diskussionerna som ledde fram till den för ”politically saturated”. För det var ju inte alls Lincoln och inblandningen från vita huset i prisceremonin som blev den stora snackisen.

Redan för två år sedan publicerade branschorganisationen Visual Effects Society (VES) ett öppet brev till ”VFX Artists and the Entertainment Industry At Large”. Brevet kommenterade att medan sällskapet själva gjort mycket för att främja det arbete som görs av VFX-artister, fanns det fortfarande ingen som tog hand om den krassa business-sidan.

Resultatet har blivit en bransch som kräver enorma personella resurser men där få individer är fackanslutna och många arbetar på frilansbasis, där de olika företagen inte klarat av att skapa en gemensam drivkraft och där billigare hårdvara samt en ökande popularitet skapat en enorm konkurrens. Allt detta har skapat en situation där utförarna är mer eller mindre utlämnade till uppdragsgivarnas villkor.

Och de villkoren går naturligtvis ut på att spara så mycket pengar som det bara är möjligt på uppdragsgivarens, det vill säga filmbolagens, sida. De som nu försöker motverka den här situationen tycker om att citera den anonyme studiochef som, sant eller inte, ska ha sagt att om han ”didn’t put at least one VFX company out of business on a show, [he] wasn’t doing [his] job”.

Det för branschen akuta problemet har alltså blivit att man inte har haft några egna krafter att sätta in mot denna, inte särskilt överraskande, gnidiga attityd. Istället har företagen allt eftersom sänkt sina offerter för att komma först i bjudningsracet och därmed varit tvungna att skära kostnader till en nivå som nu visar sig vara ohållbar. Eftersom mycket av VFX-arbetet sker i post-produktion och är helt digitalt är det ju något som i denna sköna nya värld i teorin skulle kunna utföras var som helst. Och det gör det också.

Enstaka länder och särskilt stater försöker locka företagen (och potentiella arbetstillfällen) till sig genom att erbjuda kraftiga skattesubventioner. Företagen flockas, arbetar under en period, men när de som ska stå för kalaset (skattebetalarna) får den slutgiltiga notan är det ofta bye-bye. Att detta inte borgar för särskilt säkra eller förmånliga arbetsvillkor för den enskilde VFX-artisten är inte så konstigt. Lägg sedan till detta den universella regeln att ju senare man kommer in i ett projekt, desto tajtare blir tiden fram till dead-line. Och VFX är som sagt inte det man börjar med.

Att enstaka riskentreprenörer och frifräsarföretag inte klarar sig under sådana omständigheter är förstås förväntat. Men nu hade till och med jättarna börjat falla. Under hösten 2012 hade företaget Digital Domain (bakom exempelvis Titanic, The Fifth Element, The Curious Case of Benjamin Button, TRON: Legacy, X-Men: First Class och Real Steel) ansökt om en så kallad ”Chapter 11 bankruptcy”. Kopplat till Oscarsgalan 2013 hade Pixmondo, som stod bakom förra årets vinnare Hugo, gjort detsamma.

Så grytan bubblade alltså rätt rejält redan innan den famösa februarikvällen. Inför galan hade ett par hundra demonstranter samlats under parollerna “Respect for vfx” och “We want a piece of the Pi”. Att just Life of Pi märktes ut i sammanhanget berodde inte bara på att det var en effektstung nomierad film eller att det blev en klatschig ordvist. Företaget Rythm & Hues som stod bakom filmens effekter hade nämligen bara tio dagar innan gjort gemensam sak med Digital Domain i fråga om en konkursansökan. En dryg tredjedel av de anställda hade redan fått lov att packa ihop sina yrkesliv i de där små papplådorna som verkar finnas tillhands hos varje amerikansk arbetsgivare.

Galadebaclet började med att (manliga) delar av Avengers-casten, efter att ha introducerat priset för bästa foto (som gick till Pis Claudio Miranda), på skämtsamt manér försökte hoppa över allt det där lull-lull-snacket som annars är legio och direkt dra de nominerade i klassen Best Visual Effects. Efter lite putslustigt tjafs om detta mellan Samuel L. Jackson och Robert Downey Jr. säger Jackson till slut ”Let’s just give them the respect that they deserve and five them the damn award”. Att skämta med en grupp som redan känner sig marginaliserad och på fallrepet är kinkiga saker.

Som lök på laxen gick även detta pris som bekant till Pi. Efter att Bill Westenhofer tackat sin fru, Ang Lee samt mor och far började han nämna Rhythm & Hues finansiella problem, varpå producenterna började dra igång avslutningsmusiken. Detta skedde dessutom tio sekunder innan den 50-sekundersgräns som var tilldelad övriga pristagare. Att det var Jaws-temat hade fram till dess varit en kul grej men blev nu aningens olyckligt. När Westenhofer framhärdade stängdes mikrofonen helt sonika av.

Jag gissar att det är i ljuset av detta som man måste se den imponerande syndabocksstämpel som placerats på just Ang Lee. För närgranskar man vad den stackars mannen egentligen sagt och gjort på sin egen lilla planhalva är det inte så uppseendeväckande.

Nej, han tackade inte VFX-artisterna specifikt i sitt tal när han summariskt hänvisade till de tretusen individer som varit inblandade i produktionen. Å andra sidan nämnde han bara specifikt Suraj Sharma av skådespelarna och kommenterade sedan ”Every one of you in the cast. I cannot waste this time talking about them”. Sådant som är lätt att haspla ur sig I stundens hetta.

Och i intervjun back stage direkt efter vinsten sade han (på en direkt fråga om just VFX och 3D – ”Would you like to take on the experience once again of working with these types of mediums?”) förvisso att han tyckte att VFX var för dyrt. Att han samtidigt sade ”I think it’s a great, great visual art. I refuse to think those are technicians that work, hundreds of them work by the computers” tycks däremot ha tappats bort i sammanhanget. Och i en intervju innan själva galan finns inget annat än beundran inför skapandet av exempelvis Richard Parker, åtminstone kan inte jag i hans kommentarer läsa in ett avfärdande av VFX-artisternas arbete som något tekniskt och mekaniskt.

Ang Lee tycks vara en regissör som vet vad han vill och högst ovilligt släpper taget om sin vision. Att han därför ser filmerna som ”sina” är kanske inte så konstigt, särskilt inte som man kan tänka sig att den digitala post-produktionen är en del av filmskapandet som ligger utanför hans totala kontroll och primära kompetens. Skapandet av en digital ocean kan aldrig bli lika påtagligt som den lilla simbassäng som användes för själva inspelningen.

På samma sätt borde man kunna tolka den frispråkige fotografen Christoper Doyles syrliga kritik av Claudio Mirandas insats: ”I’m sure he’s a wonderful guy and I’m sure he cares so much, but since 97 per cent of the film is not under his control, what the fuck are you talking about cinematography”. Ett uttalande som förövrigt inte tycks ha fått hälften så mycket uppmärksamhet som Ang Lees förflugna kommentarer.

Klart är att förändringarna inom VFX-branschen inte bara är något som märks i slutprodukten som visas i biosalongen, utan som påverkar hela filmindustrin. Det är i mångt och mycket en ny form av skapade, eller i alla fall skapande i ett nytt medium, som man måste förhålla sig till. Nytt är ofta lika med farligt eller i alla fall osäkert.

Och osäkert är väl också det ord man skulle kunna märka VFX-branschens framtid med. Inte i det att dess betydelse för filmer kommer att försvinna, snarare tvärtom, men däremot i vilken form det kommer att ske. Kommer man att hitta en situation där man kan känna sig nöjd med sin tilldelade pajbit?