”Fame!/I’m gonna live forever/I’m gonna learn how to fly”

FameVälkända fraser för oss som växte upp på 80-talet. TV-serien Fame hade allt (utom vampyrer eller zombies) och när jag hemma hos en video-utrustad kompis fick chans att se filmen var lyckan komplett. Men uppvaknandet blev brutalt.

För där TV-serien oftast gick den lättsamma entimmasvägen (det kan förvisso dyka upp problem men allt löser sig innan eftertexterna börjar rulla) håller filmen från 1980 en betydligt allvarligare ton. Min troskyldighet blev aldrig sig lik efter att ha lidit med både Montgomery McNeil och inte minst den avklädda Coco.

Men trots det blev jag inte helt avskräckt av Alan Parker (Fame kom efter Midnight Express, så vad gäller svärta kom jag ändå lätt undan) och jag har sedan dess kommit att uppskatta filmen desto mer. Så när Filmitch föreslog en musikalkavalkad tog jag tillfället i akt att inte bara återbesöka 1980, utan också se vad den nästan 30 år yngre remaken hade att erbjuda.

Fame 2009Platsen är New York, New York High School of Performing Arts (numera Fiorello H. LaGuardia High School of Music & Art and Performing Arts). Bägge filmerna följer ett antal karaktärer under deras skoltid, från auditions till avslutningen (en film som täcker fyra skolår på raken, sug på den Harry Potter!). Alla vill de bli dansare, sångare, musiker, skådespelare – artister, helt enkelt.

Möjligen skulle man kunna diskutera huruvida filmerna är musikaler i ordets rätta bemärkelse. Bägge innehåller förstås sång- och dansnummer, men särskilt första filmen ska kanske snarare ses som en musikfilm än en regelrätt musikal.

Remaken håller sig på det hela taget ganska tajt mot originalet, både vad gäller karaktärer, utveckling och scener. När det handlar om vilka filmscener eleverna väljer för sin antagningsaudition har tiden praktiskt taget stått still: The Towering Inferno från ’74 1980 och Taxi Driver från ’76 2009.

Däremot är allt som har att göra med de trista ”vanliga” skolämnena bortrensat i 00-talet (Ms Sherwood, I missed you…), till förmån för ett betydligt större fokus på sång. Månne en konsekvens av i alla fall ett årtionde av Idol, Talang, Faktor X och allt vad de heter?

Ett undervisningsämne saknade jag emellertid i bägge historierna, men än mer i den moderna versionen eftersom ungdomarna där med större emfas tycktes ha “välbetalt kändisskap” i blickfånget. Borde inte en skola som ska utbilda potentiella karriärartister också inbegripa hur själva businessidan av branschen fungerar med allt vad det innebär av exempelvis agenter och kontraktsjuridik? Alternativt erbjuda sina studenter hjälp i det avseendet?

Som det är nu verkar både 80- och 00-talets ungdomar helt utlämnade till de glupande vargar som bara väntar på ett tillfälle att lura ivriga filmmakare med löften om Sundance eller få unga tjejer på rygg med vaga utfästelser om filmroller någonstans i en dimmig framtid. På sin plats borde det också vara med ett par lektioner i hur man behåller bägge fötterna på jorden istället för att börja fantisera om att köpa ett hus i Hamptons så fort en musikproducent tycks spetsa öronen.

Lärarkollegiet anno ‘09 liknar mest av allt en Frasier-återträff med Kelsey Grammer istället för Albert Hagues Mr. Shorofsky och Bebe Neuwirth som den respektingivande dansläraren Ms Berg (kul värdelöst vetande: Bebe spelade Velma Kelly i revivaluppsättningen från 1996 av Chicago på Broadway). För Megan Mullallys sånglärare fanns däremot ingen förlaga i originalet. Dramaläraren är fortfarande svart, men spelas av Charles S. Dutton istället för Jim Moody, medan Debbie Allen har avancerat från danslärarassist 1980, till huvudsaklig danslärare i TV-serien 1982 till rektor 2009.

Första rejäla sång- och dansnumret i bägge filmerna är kafeteriascenen. Den leder även till mötet mellan två karaktärer som inte har lust att delta i muntrationerna – Doris och Montgomery 1980, Denise och Malik 2009. Till och med Cocos förnedring har sin motsvarighet, om än med betydligt mindre kraft.

Kanske är det bara nostalgin som talar, men jag tycker inte att remaken håller samma klass som originalet. Karaktärerna är ytligare, jag känner inte deras psykologiska utveckling (i den mån de överhuvudtaget har någon) på samma sätt. Samtidigt som de olika händelseutvecklingarna har blivit tajtare andra gången gillt tycker jag att filmen därmed också blir mer av en traditionell och slätstruken successtory (Jenny får till och med avsluta med en liten monolog om ”success”), inte mycket skild från exempelvis High School Musical eller Step Up. Fame anno 1980 bjuder på mycket mer av ögonblicksbilder; på ett sätt är hela filmen bara ett ögonblick, ett fragment, från karaktärernas livsöden.

Fame ’09 är otvetydigt snyggare, mer välkoreograferad och mer välsjungande. Proffsigare, helt enkelt. Men medan jag nästan störde mig på hur amatörmässiga och lite småtöntiga alla var i början av 80-talet kan jag i backspegeln se att det finns en poäng med det. Medvetet eller ej från Parkers sida länder det en känsla av autenticitet som jag aldrig får från den putsade remaken. Ingen av 00-talets ungdomar kommer i närheten av Doris Finseckers modershunsade uppenbarelse eller Leroy Johnsons råa ilska.

Original-Fame håller fortfarande, särskilt om man ser till karaktärspsykologi och -utveckling, filmens dramatiska element samt dess speciella narrativ. Det är nästan att jag skulle kunna drista mig till att kalla den för en modern klassiker. Remaken kan man däremot både ha och mista. Det finns både moderna musikaler och dansfilmer där ute som levererar ett betydligt bättre resultat.

Soundtracken finns på Spotify (original och remake). Frågan är vad Filmitch har hittat på idag och är du nyfiken på vad Blue Rose Case skrev om Fame under sin musikalmånad kan du läsa det här.

Fame (1980)

Fame (2009)