Musikalvecka: Mamma Mia! (2008)

I likhet med Annie blev Mamma Mia! något jag kände att jag borde ta mig an. Musikalfilmen är en av tidernas mest framgångrika, sett till intäkter, och jag har förstått att den uppskattats av många även efter den slutade gå på bio. Det fanns bara ett problem. Jag hade börjat se Mamma Mia! inte mindre än två gånger förut och aldrig orkat längre än till andra sången (Honey, Honey) innan jag var tvungen att hejda ångvälten av feelgood som hotade att platta till både mig och min mentala hälsa.

Historien är åtminstone snabbt förklarad, om än inte alltid lättbegriplig eller logisk, vilket jag i ärlighetens namn inte heller kräver av en musikal. På ett grekiskt öparadis gör sig Donna redo att gifta bort sin enda dotter, Sophie. Sophie har alltid undrat över vem hennes far är och nu har hon utan Donnas vetskap (men efter att ha tjuvläst moderns dagbok från tiden för själva tillblivandet) bjudit in tre män som alla har faderspotential.

Männen är förstås så olika som det bara går utan att dessutom tillhöra olika utomjordiska raser (fast det hade varit rätt tufft att kunna inleda med ”Det var en wookie, en ewok och en jawa…”). Arkitekten Sam har kanske inte någon riktigt tydlig personlighet, men vem bryr sig om det när han ser ut som Pierce Brosnan? Bankmannen Harry har ett tryggt singelliv med sina hundar medan äventyrlige Bill far jorden runt och lever på att skriva böcker om sina upplevelser.

Kommer Sophie att få veta vem hennes far är? Kommer Donna att kunna jonglera tre före detta älskare på en och samma gång? Och kommer jag att kunna sitta igenom hela filmen utan hjärnblödning, orsakad av en överdos gladpop och vykortsvackert medelhav?

Nåvälan, tredje gången gillt. Det tar emot även det här varvet. I likhet med Moulin Rouge! upplever jag inledningen som hysterisk snarare än energisk. Både det yngre och det äldre tjejgängets (Sophies två kompisar och Donnas två kompisar) möten får mig att omedelbart hysa känslor och tankar som är så långt ifrån ”må bra” man rimligtvis kan komma.

Helst vill jag slita ut stämbanden på dem för att få tyst på skrikandet (alternativt gräva ut min egen hörselnerv med en rostig sked). Sophie är tillsammans med Ali och Lisa överspända på fjortismanér (”Oh, my god!!!! Oh, my god!!!!!”). De mognare Donna, Rosie och Tanya skriker något mindre högfrekvent men agerar å andra sidan ut en sådan där koreograferad hälsningsritual som bara verkar existera i fantasin hos manusförfattare som går på amfetamin.

När Donna ska muntras upp genom att Rosie och Tanya sjunger Dancing Queen undrar jag mest varför denna hårt arbetande och snart konkursande affärskvinna (som illusionslöst tidigare konstaterat ”I used to have fun”) har en låda med vad som mer än något annat tycks vara utklädningskläder i sitt sovrum? Men det är kanske det hon menade med ”fun”? Fast med tanke på de många faderskandidaterna gissar jag att det är ett mer barnförbjudet nöje som åsyftas.

Och när Sam konstaterar att Sophie är ”a bright kid” undrar jag var han får det ifrån eftersom första hälften av historien verkar gå ut på att bevisa motsatsen. Hon tror på fullaste allvar att hon kommer att ”veta” vem av de tre som är hennes far, bara hon får se dem i levande livet. När den planen fallerar verkar hon fortfarande tro att det hela ska få sin upplösning inom 24 timmar trots att Donnas dagbok torde ha gett besked om att inte ens hon vet. Så såvida den lilla grekiska ön, förutom Donnas pensionat, också innehåller ett snabblevererande DNA-labb är jag inte riktigt med på hur hon tänker i det läget.

Men i slutänden får jag ändå lite lön för mödan. Om det beror på att ABBA:s många klassiska låtar av någon anledning lånar sig bättre till musikalramen än popdängorna i Moulin Rouge! vet jag inte, men generellt uppskattar jag musiken mer i Mamma Mia!

Gladidiotin inom tjejgängen känns inte inkluderande för min del. Men när numren expanderar och innehåller fler karaktärer slutar jag faktiskt att känna mig utanför på det där trista, nyktra sättet som när man är designated driver under pubrundan och kan istället delta på ett helt annat sätt.

Särskilt scenerna som äger rum på en brygga (avslut Dancing Queen och Lay All Your Love on Me) är roliga och låter ana den där upprymdheten som jag misstänker är tänkt ska genomsyra hela filmen. Massnumren är som sagt bäst men även Slipping through my fingers är en rar scen. Fast jag misstänker starkt att den får mer av känslomässig bäring om man själv är mamma.

I slutänden tappar dock Mamma Mia! i tempo och jag börjar återigen se den där ångvälten lura i ögonvrån. Trots att det är fånigt (det är ju en lättsam musikalbagatell, för tusan!) kan jag inte låta bli att reta mig lite på det faktum att tvåsamheten blir så allenarådande i slutet. Kunde inte någon av alla inblandade kunna få känna sig rätt nöjd med att vara singel i alla fall?

Soundtracket finns på Spotify. Vad Filmitch plockat fram ur muskalgömmorna kan du läsa här.