Påskekrim X3: Kristina Ohlsson i korthet (2010-2012)

Tusenskönor (2010)

Den olyckliga riktning som Peder Rydh ledde in sin karriär på när han tvingades samarbeta med civilisten (och kvinnan) Fredrika Bergman i Askungar har avvikit ytterligare sedan dess. Han har numera flyttat ifrån frun Ylva och deras två små tvillingpojkar och gör sig omöjlig i personalrummet med unkna sexanspelningar till unga kollegor. Han situation förbättras inte av att han misstänker nykomlingen Joar för att både vara bög och skvallra på Peder till personalchefen.

Men Peder kommer att tvingas skjuta den typen av problem åt sidan när Recht-gruppen måste ta sig an ett förmodat självmord. Grejen är bara att de som hittat det till synes oskyldiga prästparet hävdar bestämt att det inte kan röra sig om självmord. Detsamma gör prästens psykiatriker, samtidigt som han måste erkänna att hans patient stundtals led av svårartade depressioner. En annan fråga som måste lösas är om, och i så fall hur, detta hänger ihop med den påkörde flyktingen, ett fall som Fredrika är satt att utreda.

Tusenskönor är alls ingen dålig deckare men jag måste erkänna att jag blev mer fångad av den olycksbådande stämningen i Askungar, även om det tog utredningsgruppen lite väl lång tid att lägga rätt pussel.

Här har Kristina Ohlsson gett sina karaktärer betydligt fler bitar att laborera med och samtidigt inte låtit dem få det särskilt mycket enklare privat. Peder med sin förtärande bitterhet, Fredrika som nu är gravid med sitt vänsterprassel Spencer och hur är egentligen relationen mellan Alex och hans hustru Lena?

Det som jag däremot tycker blivit bättre är hur Ohlsson öser på med pukor och trumpeter i en överdådig final som hon lyckas dra ut längre än jag trodde var möjligt. Tråd på tråd halas in till dess att man sitter med anspänningsnystan som förvisso kanske inte bjuder på några större överraskningar men som icke desto mindre är kompetent utfört.

Änglavakter (2011)

Den kontroversiella författarinnan Thea Aldrin sitter sedan flera år tillbaka stum på sitt rum på Mångårdens äldreboende. Hur kunde Alex Recht ha kunnat veta att hon redan två år tidigare satt på lösningen till studenten Rebecka Trolles försvinnande?

Nu har emellertid Rebeckas kvarlevor hittats. I en grav belägen i Midsommarkransen av alla ställen. Och medan Recht tillsammans med medarbetarna Fredrika och Peder måste rekonstruera en gammal utredning börjar det dyka upp massor med nya ledtrådar. Ledtrådar som en inflikad internutredning antyder kommer att ta gruppen i en olycksalig riktning.

Jag blev som sagt rätt förtjust i Kristina Ohlssons debut och hennes författarskap har inte alls utvecklats i någon oäven riktning efter den. Karaktärerna Alex, Peder och Fredrika är vide det här laget väletablerade och har börjat fungera som sammansvetsat team. Men Ohlsson är smart nog att inte nöja sig med det, utan kastar med jämna mellanrum lite grus i maskineriet.

Exempelvis genom personlig inblandning i fallet man för närvarande utreder. Ofta känns det som ett lite trött grepp men när Ohlsson låter alla tre bli mer eller mindre insyltade upp över öronen på grund av andra förpliktelser än de rent yrkesmässiga återfår knepet helt plötsligt något av sin fräschör.

Tyvärr har författarinnan inte heller i Änglavakter riktigt lyckats uppnå samma anspänning som i Askungar och en viss detaljsnårighet har också infunnit sig. En hel del lite väl uppenbara Tjechov-gevär finns också på väggarna både här och där.

Kristina Ohlssons deckare tycker jag förtjänar mer uppmärksamhet än de hittills fått. Min största invändning mot Änglavakter består i att titeln inte känns riktigt så välgrundad i bokens handling som man hade kunna önska.

Paradisoffer (2012)

Spetsgruppen Alex Recht, Fredrika Bergman och Peder Rydh är slagen i spillror efter händelserna i Änglavakter. Men när ett helt flygplan tas som gisslan föses Alex och Fredrika samman igen. Peders öde ligger tungt mellan dem, liksom det faktum att det för en av det (givetvis) finns en personlig koppling till flighten som är på väg från Arlanda till New York.

Vad kommer att hända med det bombhotade planet när både Sverige och USA:s regeringar vägrar förhandla med terrorister? Och hur ser den amerikanska handlingslinjen ut mot ett flygande potentiellt bombhot i skenet av elfte september?

Christina Ohlsson har i Paradisoffer tajtat upp sina tidsramar rejält och på det hela taget fungerar det riktigt bra. Allt eftersom den ödesdigra tidsfristen närmar sig sitt slut blir stämningen mer och mer hektisk, både hos Säpo i Stockholm och ombord på flight 747.

Generellt har författarinnan den här gången lyckats gifta ihop deckarens grävarelement med mer nagelbitande thrillerinslag. Perspektivet från USA hade möjligen kunnat strykas för jag vet ärligt talat inte hur mycket det tillför, mer än ren information som Ohlsson kanske borde ha hittat andra sätt att förmedla.

Återigen känns karaktärsbeskrivningarna nyanserade, den här gången är det Säpokvinnan Eden Lundell som står i fokus med en nästintill omöjlig arbetsuppgift och ett krackelerande hemliv. Vi får också lite mer information om relationen mellan Alex och sonen Erik.

Tyvärr är själva deckarhistorien inte något att hetsa upp sig över och jag har i slutänden svårt att engagera mig i Paradisoffer. Fortfarande är Askungar Ohlssons bästa bok rent handlingsmässigt.

Annons