En nästan vanlig manEtt (förhållandevis) nytt deckar-radarpar, Dan Buthler och Dag Öhrlund. Ska de infria förväntningarna som man fått på fruktbara samarbeten från Roslund och Hellström?

I En nästan vanlig man får vi stifta bekantskap med Christopher Silfverbielke och hans kumpaner Hans Ecker och Johannes Kruut. Killar som är så Stureplan att de ser ned på bratsen som okultiverade idioter. Överhuvudtaget är större delen av deras omgivning befolkad av okultiverade idioter, särskilt om Christopher får tycka till om saken.

Killen som lever i brittiska handgjorda kavajer och miljontransaktioner samt konsumerar litervis med champagne saknar utmaningar i livet. Andra människor kan definitivt inte tillhandhålla dem. Såvida det inte handlar om att de försätts i en situation där han har all makt förstås. Christopher Silfverbielke är uttråkad och trött på att vara det. Om ingen spännande händer i hans liv får han väl se till att skapa lite egen spänning. Och vad kan vara mer spännande än att bryta mot lagen och dupera korkade poliser?

Två av de där ”korkade” poliserna är kollegorna Jacob Colt och Henrik Vadh. De får en lång räcka brott i sina kompetenta knän, brott som binds samman av DNA-fynd på olycksplatserna. Problemet är bara att det är DNA som inte finns i registren och med mindre än att de börjar topsa hela Stockholms manliga befolkning är chansen minimal att de ska kunna hitta igen gärningsmannen.

Till att börja med ska konstateras att En nästan vanlig man är lång. Knappt 570 sidor i inbundet format och 22 timmar som ljudbok. Hälften hade varit gott nog. När man väl fattat att Buthler och Öhrlund har snattat försvarliga mängder American Psycho (och därigenom också påminner om Mons Kallentofts Fräsch, frisk och spontan) och blandat med lite preppy-pennalism à la Ondskan är det fortfarande minst 10 timmars lyssnande kvar. Inte för att det sved att höra Stefan Sauk låtsas vara både småstadsbimbos, inflyttade amerikanskor, östgötar och göteborgare men det blev ärligt talat ganska långdraget efter ett tag.

I och för sig uppstår detta problem redan inledningsvis, den noggranna beskrivningen från obduktionen av det första mordoffret är egentligen helt meningslös i det att den inte har någon som helst bäring för händelseutvecklingen. De mångahanda karaktärerna introduceras med alldeles för långa tagningar av deras förhistoria, i ett fall ledande till en situation som blir närmast parodisk i sin klyshighet.

För att tillfredställa den obligatoriska privata sfären är det framförallt Jacob Colt som får stå till tjänst, med konsekvensen att förutom att bli frustrerad över de dåliga framsteg som man gör i fallet, ägnar största delen av sitt talutrymme till att tillsammans med frugan gå igenom staden Savannahs historia. Obefogat, krystat och föreläsande.

Samtidigt skyndas vissa delar av historien över, men jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det är skönt att slippa detaljer in absurdum eller om jag blir störd, eftersom man kan misstänka att luddigheten beror på att författarna helt enkelt inte vet vad de talar om.

Titeln får jag heller inget direkt grepp om. Så tillvida att den inte ska alludera på Jacob Colt, för Christopher Silfverbielke är inte alls en ”nästan vanlig man”. Även utan närmast övernaturliga psykopatiska drag känns den typen av champagnelirare som han är knappast vanlig.

Språkmässigt finns det absolut sämre kandidater på deckarhimlen, men det är kanske också det snällaste jag kan säga just nu om herrar Buthler och Öhrlund.

Annonser