Johan Theorin: Blodläge (2010)
På Gotland battlar minst Anna Jansson och Mari Jungstedt om vem som kan skriva de ultimata ö-deckarna. Än så länge tycks Johan Theorin däremot vara rätt ensam på Öland.
Inom kadern av svenska deckarförfattare sticker Theorin ändå ut en smula. Han tar inte alltid den mest uppenbara vägen genom genrens grynnor och skär, kanske för att han tenderar att försöka sig på lite mer av en genrebladning än många av kollegorna. Språket är måttfullt och eftertänksamt, ibland på gränsen till melankoliskt, men andas ändå av ambition och jag tycker nog att författaren lyckas med ett visst stämningsskapande på sin Östersjö-ö. Särskilt inledningsvis sätter beskrivningen av blodstråken från en påkörd fågel på en vindruta en illavarslande ton.
Theorin låter förvisso ett par av sina karaktärer återkomma, särskilt då den pensionerade sjökaptenen Gerlof Davidsson, men de befinner sig oftast i utkanten och man introduceras istället till nya huvudpersoner, vilket faktiskt känns ganska befriande. I Blodläge är det Per Mörner och Vendela Larsson som står i fokus, fast på lite olika sätt. Per har ett reellt mysterium att lösa: vem var det som brände ned hans fars hus? Inte för att det saknas fiender till den gamle porrkungen Jerry Morner, som nu sjunker allt djupare ned i strokedimman.
Vendelas historia handlar mer om hennes person: underkuvad hustru till den självsäkre psykologen Max (hennes egen före detta terapeut, vem trodde något annat?) försöker hon återupprätta sin barndoms relation till Ölands älvor.
Pers och Vendelas parallella historier är som så ofta annars både Blodläges styrka och svaghet. Deras lite annorlunda vinkling gör som sagt att boken i ett svenskt deckarperspektiv känns förhållandevis pigg och närvaron av svensk folktro känns betydligt mindre påklistrad än hos exempelvis Anna Jansson (som refererar till Havsfrun i Drömmen förde dej vilse). Men efter ett tag börjar jag faktiskt ledsna på Vendelas flashbacks till en hård uppväxt på Öland och det känns som om de har tillkommit primärt för att skapa en någorlunda fungerande koppling till Gerlofs närvaro i handlingen.
Så inte mycket att klaga på i Blodläge när det gäller tempo, stämning eller språk med andra ord. Men plotmässigt hade jag velat ha mer.
Anders de la Motte: Geim (2010)
Henrik ”HP” Petterson är en 30-something slacker. Han nöjer sig med att bo i lägenheten han ärvt av sin mamma, låta syrran betala räkningarna när (inte om) det skiter sig, kröka och röka på lite lagom och bekymrar sig inte nämnvärt när ha blir sparkad från provanställningen på det senaste dödstrista McJobbet.
Vad HP behöver är lite spänning och utmaningar i livet och de kommer med besked när han plockar upp en till synes övergiven mobil på Märstapendelen. Genom mobilen blir han inbjuden till ett spel som det sedan ska visa sig vara svårare att lämna än han kanske från början tänkt sig.
Rapp bladvändare. Upptempothriller. Konspirationsaction. Det finns många beteckningar som man skulle kunna sätta på Geim. Anders de la Motte öser på i 150 knyck, inte minst genom HP’s egen röst som är pepprad med slang, amerikanska referenser och popkulturella hänvisningar till framförallt spel och filmer. Till en början rätt uppfriskande, påminner inte så lite om Jens Lapidus staccato-stil, men efter ett tag kanske lite sökt, lite för forcerat. Knepet att låta ett avsnitt ur en persons perspektiv hänga i luften för att sedan tas upp med första ordet i ett avsnitt ur en annan persons perspektiv känns mer som en skrivövning än något som kommit naturligt.
Att lyfta HP’s upplevelser i spelet till den globala konspirationsteorins sfärer är ett kul, om än kanske inte så plausibelt grepp, och de la Mottes plattan i mattan-hastighet gör att man faktiskt sällan stannar upp för att fundera över sannolikheter eller logiska luckor. På det hela taget känns Geim snarare som en film än en bok, eventuellt på grund av att den hela tiden själv ger sig ut i de omgivningarna – oavsett vad som händer HP finns det alltid en film som han kan relatera till. Jag kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för om Hitchcock-nickningen, snarare Hitchcock-headbangingen om vi ska vara ärliga, är kul eller enbart fånig.
Det är nog grejen med Geim, att den hela tiden balanserar på randen mellan kul och fånig och för det mesta lyckas, trots östempot, med att stanna kvar där.
Anne och Even Holt: Flimmer (2011)
Anne Holt är i likhet med exempelvis Anna Jansson en deckarförfattare som jag tidigare tyckt ganska bra om. Både hennes böcker om polisen Hanne Wilhelmsen och kriminologen Inger Johanne Vik har varit solida, om än inte med riktigt samma svärta som exempelvis Jo Nesbö.
I Flimmer har hon teamat ihop sig med brodern Even vars kardiologyrke legat till grund för plotten som rör sig både på ett stort norskt sjukhus, ett av världens mest framgångsrika medicinska företag samt en överhettad finansmarknad.
Beskrivningarna av mellanmänskliga relationer är fortfarande av fin kvalitet även om kardiologen Sara Zuckerman har lånat en hel del karaktärsdrag från vår gamla vän Hanne. Men tyvärr grottar Flimmer ned sig i inte bara ändlöst detaljerade beskrivningar av kardiologiska spetsfundigheter, utan också diverse ekonomiska teknikaliteter vilka förvisso har betydelse för handlingen men som framförs på ett alldeles för föreläsande sätt.
Lägg till det ett för Anne Holt ovanligt stort persongalleri, vilkas funktion så småningom skall bliva uppenbarade men som fram till dess gör Flimmer enormt splittrad. Sammantaget är boken, om inte seg, så slätstruken. Tyvärr är detta den andra av Holts senare böcker som inte alls visar samma kvalitet som de tidigare. Har deckarådern tagit slut?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Håll i hatten Theorin har jag faktiskt läst allt av. Blodläga är väl den mint bra av hans Ölandsdeckare där jag fann det ”övernaturliga” inslaget lite väl ansträngt min favorit är nog Nattfåk.
@Filmitch: Kanske borde testa Nattfåk också, tycker det känns som om många säger att det är den bästa? Annars har jag bara testat Skumtimmen som jag nog ändå tyckte var bättre än Blodläge.