Ah, vad fan, vi kan väl fortsätta på den inslagna vägen som påbörjades i söndags. Påskekrim är ett norskt fenomen som på senare år också börjat leta sig hit till Sverige. Såvitt jag kan förstå handlar det helt enkelt om att man läser deckare när det är ledigt. Så vad säger ni, veckan ut kör vi ren bokblogg?

***

Vart tog denDramatikern och författaren Viggo Sjöström blir kontaktad av den nyutnämnda integrationsministern Katrin Brask för att ta reda på vad som hänt med dokumentärfilmaren Ji Young. Konstigt kan man tycka, men Viggo är en lite eljest kulturarbetare i det att han från början är utbildad polis. Katrin hoppas att detta, kombinerat med Viggos vänskap med Ji, ska vara det som fäller avgörandet.

SVT har med stor uppmärksamhet som resultat sänt det första avsnittet av Jis dokumentärserie ”Vart tog den söta lilla flickan vägen” varefter filmaren är puts väck. Innan hon försvann fick hon dock ett oroväckande paket – ett dött foster – och hennes producent Ingemar Ingemarsson hann dessutom hoppa mot sin egen platta död. Det saknas alltså inte uppståndelse kring den unga kvinnan.

Förutom att söka efter Ji, vilket innebär att gräva djupt i både invandringspolitik och Göteborgs näringsliv, engagerar sig Viggo dessutom i den döde producentens familj. Ji, som också stod familjen nära, har i ett mail nämligen bett Viggo att ta hand om den tolvårige Erik.

Ingetdera av uppdragen ska dock visa sig vara särskilt enkelt, inte minst eftersom det finns starka krafter som helst att det inte sänds fler avsnitt av Jis serie. Ett verk vars avslöjanden eventuellt skulle kunna vara svåra att bortförklara för en mängd människor som inte har det minsta intresse av att se bortgjorda ut.

Läsningen av Vart tog den söta… blev något av en berochdalbana. Jag visste absolut ingenting om författarinnan Åsa Lantz, så när upptakten tar sin utgångspunkt i Viggo och det haveri som är hans senaste uppsättning på Göteborgs stadsteater trodde jag nog att det hela skulle bli en ”vanlig” roman.

Den här osäkerheten gör utvecklingen av plotten ganska spännande, särskilt eftersom beskrivningen av visningen av Jis dokumentärserie inledningsvis inte heller gör något för att motsäga vanlig-roman-spåret. Här har Lantz fått till ett bra tempo och eskalering av händelseutvecklingen. Däremot finns det ett par av de där i deckare så vanliga partierna med ”obegripliga” avsnitt som först i retrospekt får sin förklaring. Är man inte med på att det är just en deckare man läser, blir deras intryck snarare obegripligt pretentiöst.

Sedan rullar det på i ganska bra takt. Viggo är en sympatisk protagonist och med hans annorlunda bakgrund blir berättelsen inte så polis-inkrökt som många andra deckare tenderar att bli. Det finns många trådar att nysta i som kittlar fantasin och tillräckligt med gruvligheter för att tillfredsställa den mest blodtörstige. Boken är dessutom, om än inte briljant, så riktigt välskriven. Det märks att det är en driven författare som hållit i pennan.

Men efter ungefär två tredjedelar har bergochdalbaneläsningen nått sin absoluta topp och slutresultatet blir tyvärr lite rörigt. Lantz har inte riktigt lyckats i sitt försök att knyta samman Jis personliga historia med den ut- och inrikespolitiska. Ett par av de kittlande trådarna känns påklistrade och onödigt uppmärksamhetskrävande från huvudpoängen när de väl får sin upplösning. Det blir heller inte riktigt klart i vilka avseenden som Lantz har ett ideologiskt mål med boken.

Men med tanke på hur många erbarmligt dåliga deckare som myllrar där ute i träsket vågar jag påstå att Åsa Lantz och Vart tog den söta… känns riktigt fräsch. Frågan är om hon kan upprätthålla den känslan och helst också bli bättre på att få ihop alla delarna i sin historia, för givetvis är detta bara första delen i vad Lantz valt att kalla Genesistrilogin.

Annonser