alt. titel: Morden vid Wolf Creek

Wolf CreekOm inte förr har man nu förstått att det finns all anledning att förhålla sig misstänksam mot alla företag som säljer bildelar, däck och inte minst begagnad campingutrustning. Hur fyller de egentligen sina lager?

Lizzie och Kristy är två brittiska tjejer som på en Australien-semester träffar hunkige Ben. Tillsammans bestämmer sig trion för att det är världens bästa idé att bränna större delen av reskassan på en fallfärdig bil och lämna det idylliska Broome på västkusten för att medelst den fallfärdiga bilen köra tvärs över hela kontinenten till östkustens Cairns. Vem skulle inte välja sorglöst och spritindränkt strandliv för Australiens ökenlika och vidsträckta vildmark?

Som en liten bonus har de dock bestämt sig för att stanna till vid Woolf Creek-kratern, oklart varför. Vid lägerelden om kvällarna delar emellertid Ben med sig av sina kunskaper inom UFO-mytologin, så det är möjligt att det finns celestiala anledningar till kraterns dragningskraft. Utomjordisk påverkan eller ej, det står i alla fall klart när gänget kommer ned från sin kraterhajk att den fallfärdiga bilen till slut gett upp andan. Då detta är 1999 finns heller inga mobiltelefoner att kalla på hjälp med.

Men vem behöver mobiltelefoner när hjälpsam lokalbefolkning inte bara erbjuder bogseringshjälp utan också gratis bilreparationer? Våra tre musketörer blir upplockade av Mick som bogserar dem en bra bit ytterligare ut i ödemarken. Trötta och nöjda lägger de sig för att sova runt lägerelden hos Mick som verkar husera i ett gammalt gruvområde. När de väl vaknar upp igen har situationen förändrats en smula.

Greg Mclean lyckades få till en helt ok krokodilskräckis med Rogue och det är mycket möjligt att han lärde sig ett par värdefulla läxor med denna två år yngre Wolf Creek. Storymässigt är bägge filmerna befriande enkla och okomplicerade. Men där tempot i Rogue fungerade riktigt bra, åtminstone inledningsvis, har Mclean inte alls fått till någon vettig rytm i sin outbackseriemördarberättelse.

För det första går halva filmen åt till upptakt och det är ingen spänningsskapande upptakt utan bara ett evinnerligt åkande till den punkt där protagonisterna äntligen ska möta leverantören av sina fortsatta öden och äventyr. Försök görs för att etablera de tre karaktärerna, till ingen som helst nytta. Dessutom blir det knepigt när förtexternas atmosfär, som genom musik och bilder antytt ”glad road trip”, plötsligt, enbart genom musik den här gången, ska ändras till ”olycksbådande ödemark”. Visst är det lite småkul att man försöker hålla tveksamheten vid liv huruvida detta ska bli en sci-fi, men där har jag fått alldeles för mycket förhandsinformation om filmen för att kunna ta den antydan på allvar.

Rytmen störs också av att Mclean skiljer alldeles för mycket på de tre offrens öden — när vi väl har hunnit fram nummer tre har fokus så länge varit på nummer ett och två att vi nästan hunnit glömma bort att de faktiskt var fler. En blick på klockan visar dessutom att det då är blott tio minuter kvar av hela filmen och det hela blir mest något som tycks vara en påhakad säckknytning i efterhand. Ett sista-minuten-komihåg som man försöker maskera som en medveten tanke.

Storymässigt har jag också vissa problem med att man redan innan filmen kommer igång kör hårt med BOATS-vinkeln, vilket är att tänja lite väl mycket på sanningen och mest känns som om man försöker plocka lite enkla (och billiga) poänger. Eftertexterna får det att framstå som om händelserna i Wolf Creek faktiskt har inträffat, vilket inte funkar logiskt eftersom mycket av det som visas inte bevittnas av någon annan än mördare och offer. Dessutom finns det två olika historier som ligger bakom filmen, varav ingen stämmer till 100% med det Mclean har valt att berätta.

Bristen på spänning följer tyvärr Wolf Creek även efter det börjar gå åt skogen för vår trio. En viss äckelfaktor lyckas Mclean förvisso få till vid ett par tillfällen (exempelvis den rätt minnesvärda “Head on a stick”) men spänningen klarar han inte av och kvar står tittaren med flyktscener där man egentligen inte bryr sig särskilt mycket om huruvida det gråtande och blodiga offret kommer undan sin baneman eller inte.

Möjligen beror detta på att Mclean använder sig av de flesta standardtrixen som finns för den här typen av film (finns det möjligen en Outback Killer Moviemaking for Dummies?): lätt hotfull lokalbefolkning, opålitligt fordon, otrevligt fnissande galning, oförmåga att verkligen se till att galningen är död, en potentiell räddare som snart själv blir offer och så vidare.

Dessutom förekommer alldeles för många miljö-/naturbilder som egentligen inte tjänar något syfte och vid ett särskilt obegripligt tillfälle: en hel solförmörkelse. Mclean verkar också vara mycket stolt över sin idé att filma händelser genom rutorna inifrån en tom bil, vilket tyvärr leder till att han överutnyttjar det greppet en aning.

Vissa effektklanterier förekommer, men på det stora hela fungerar både dessa och skådespeleriet rätt ok. Så för att vara en första långfilm skulle Wolf Creek kunna ha varit avsevärt sämre. Det var ju bara synd att jag såg Mcleans betydligt bättre andra film först, för något att bli särskilt upphetsad över är det verkligen inte. Wolf Creek ska vara en film om de 10% av alla Australiens försvunna personer som aldrig återfinns. Jag hoppas innerligt att det finns någon som bryr sig om dessa stackare i högre utsträckning än vad Greg Mclean fick mig att göra.