Death SentenceTitten på Death Sentence gav anledning att återuppliva den prima Death Wish-headern trots att jag, när jag spelade in filmen, var helt omedveten om den egentligen rätt omfattande kopplingen mellan dessa två filmer. Det var istället Addepladde som gjorde mig uppmärksam på detta faktum och därmed gav filmen möjlighet att gräddfila sig förbi den vanliga kön.

Frågan är dock hur mycket man kan skala bort från en förlaga och fortfarande hävda att exempelvis en film bygger på denna förlaga. Ganska rejält om man ska döma av Death Sentence. Förtexterna hävdar att filmen bygger på Brian Garfields roman med samma namn medan denna egentligen är en uppföljare till Death Wish. Men av en hämnande Paul Kersey (eller Paul Benjamin som Garfield kallar sin hjälte) som försöker starta ett nytt liv ser vi inte mycket. Istället blir Death Sentence en helt ny produkt som inte delar så mycket mer än titel och hämndtema med romanen.

I några snabba hemvideoklipp får vi stifta bekantskap med familjen Hume: mamma, pappa och två söner. Pappa Nick jobbar med riskvärdering på ett försäkringsbolag, vad mamma Helen jobbar med är uppenbarligen ointressant i sammanhanget. Storebror Brendan är på god väg mot att bli hockeyproffs, vad lillebror Luke är intresserad av eller bra på är tydligen också ointressant i sammanhanget. Poängen som inledning driver hem med samma subtilitet som en pålkran är att familjen Hume är Lycklig. Givetvis alldeles för lycklig för att det ska hålla i sig.

På väg hem från en av Brendans hockeymatcher måste Nick stanna och tanka i en inte särdeles trevlig del av storstaden. Ett gäng stormar macken, skjuter ägaren och tvingar en av medlemmarna att skära halsen av Brendan med en machete. Nick ser alldeles tydligt vem sonens baneman är och är beredd att vittna. Men när han dels förstår att åklagaren absolut inte kommer att fläka sig för att få den unge mördaren dömd till livstid, dels att dådet utfördes som en gänginitiationsrit bestämmer han sig förvånansvärt raskt för en helt annan väg än att låta samhället utkräva rättvisa.

Nu hävdar han istället att han inte kan vara säker på vem det var som dödade hans son med resultatet att missdådaren släpps fri. Sedan ser han till att luska ut vart denne befinner sig innan han åker hem till sitt garage som är märkligt välutrustat vad gäller hugg- och stickredskap. Beväpnad med en kniv konfronterar han den unge mannen, en konfrontation som urartar till ett slagsmål och en kniv sitter helt plötsligt av misstag rakt in i en mage. Gänget nöjer sig naturligtvis inte med att stillatigande acceptera vad de anser vara mordet på en av de sina och Nick råkade bli iakttagen vid scenen.

Som synes är Death Sentence i betydligt högre grad en remake på Death Wish II än en adaption av någon av Garfields två romaner – Nick Hume söker medvetet upp just de personer som skadat hans familj varvid hela cirkusen är igång. I det avseendet är Death Wish, om inte mer trovärdig, så åtminstone mer intressant i det faktum att Paul Kersey/Benjamin slår tillbaka mot kriminella i största allmänhet och inte är ute efter den rent personliga hämnden.

Personligt är däremot bara förnamnet i Death Sentence. Finkänsligt som en slaktare med svårartad Parkinson gör man klart att Nick är en äkta, gammaldags ”family man” som håller hårt på rätt och fel och därför i sin förträfflighet inte kan låta bli att markera när mötande bilar missat att blända av helljuset. När mötande bilar innehåller ungdomsgäng får man därför vackert betala priset (som å andra sidan egentligen inte hänger ihop med just detta möte och därför mest blir en rätt meningslös stämningspoäng). Manuset låter dessutom Nick avlämna ett kärleksfullt och samtidigt precis lagom humoristiskt meddelande till frugans mobil när han står där utanför bensinmacken för att man ska förstå att de minsann klarat av att hålla lågan vid liv trots långt äktenskap och två tonåringar.

Och så drar Nick dessutom på sig gängets eviga vrede genom att inte bara döda en vanlig halvmesyr till medlem utan givetvis ledaren Billys lillebror, vilket innebär att det blir personligt även för honom. Tyvärr har han däremot inte mycket att hämta från sina kumpaner. Man blir aldrig riktigt klar över om de är ett ”äkta” gäng (deras klädsignatur påminner i alla fall inte så lite om Travis Bickles) eller bara en bunt killar som försörjer sig på att tillverka och sälja knark. De pendlar också mellan att vara extremt inkompetenta (de får stryk av en kostymnisse och kan trots en imponerande vapenarsenal länge inte ens skadeskjuta honom) till att vara nästan lika extremt kompetenta (övermanna förvarande poliser).

Kanske tyckte man inte att det spelade någon större roll eftersom de med en gång stämplas som genomonda, utan några som helst försonande drag eller förmildrande omständigheter? Om det i vissa avseenden snarare var Staden som var ondskefull eller åtminstone hotfull i Death Wish, lägger Death Sentence allt ansvar på en tydlig individnivå.

Medan Charles Bronson fick bli stelare och stelare i ansikte och kropp, möjligen för att hålla något inne som annars skulle explodera, ges Kevin Bacon som Nick Hume stora möjligheter till känslomässiga utspel. Han gör väl så gott han kan med skuldtyngda gråtattacker i duschen men hans karaktär har klara trovärdighetsproblem. Likt Billys gäng är han ena sekunden en pappersvändare som nästan av misstag dödar gängmedlemmar till höger och vänster för att nästa sekund se våld (både med nävar och vapen) som lösning numero uno utan någon för tittaren underlättande hänvisning till exempelvis en soldatbakgrund.

Liksom lite vid sidan av alla dessa karaktärer som byter fot ungefär en gång i minuten har man dessutom försökt få till någon slags överlevnadsskuld hos lillebrodern Luke men det är så halvhjärtat gjort att man undrar hur intressant både regissör och manusförfattare egentligen tyckte att den subplotten var.

Sawregissören James Wan (bara ettan kanske vi ska understryka) har komponerat vad som skulle kunnat vara en fullt duglig hämndthriller men som helt saknar psykologisk logik, intresse och trovärdighet och därför vinglar runt som en gängmedlem med ena benet avskjutet av en hagelsvärm (nej, Wan förnekar sig verkligen inte i det avseendet).

Annonser