FilmspanarnaLast Flight to AbujaJag anser mig själv vara hyfsat allmänbildad, men tvingas allt som oftast inse att det finns stora vita fläckar på bildningskartan. Ett sådant terra icognita är geografi. När vi bänkades oss inför Last Flight to Abuja (visad inom ramen för filmfestivalen CinemAfrica) visste jag att Nigeria var ett land i Afrika. Typ norra Afrika. Och…det var väl liksom det. Plus att District 9 (inte helt okontroversiellt, ska väl tilläggas) utpekade landets befolkning som osedvanligt elaka gangstrar.

Överhuvudtaget kan jag inte påstå mig vara särskilt bevandrad i afrikansk film, de jag kan dra mig till minnes är lätt räknade på högra handens tumme och pekfinger (vänsterhanden är reserverad för Sydamerika, fråga mig inte varför…). Last Flight… utvidgade alltså mitt afrikanska filmkonto radikalt och bara det måste ju ses som en seger.

Nu vet jag dessutom att landet i början av 90-talet bytte huvudstad, från Lagos till den huvudsakligen nybyggda Abuja. Samt att Lagos fortfarande är Nigerias största stad (och den sjunde snabbast växande i hela världen) med lika många invånare som hela Sverige. Att folk är sugna på att ibland ta sig därifrån är därför kanske inte så konstigt.

Som exempelvis ledningsgruppen för ett av Nigerias största telecomföretag. Tack vare förnämliga försäljningssiffror bjuder VD:n Chief Nike dem alla på en retreat till Abuja. Särskilt Shola Adesola ser fram emot en chans att äntligen få kollegan Yolanda på rygg.

Vad ledningsgruppen inte vet är att Chief Nike inte enbart har ett generöst sinne gentemot sina högpresterande chefer. Han misstänker nämligen något fuffens bakom de fina siffrorna och vill utnyttja tiden till att finkamma räkenskaperna. Är det kanske någon som har något att dölja?

I det efterföljande F2F berättade regissören (och manusförfattaren och producenten och castingdirectorn och storyboardskaparen) Obi Emelonye att Last Flight… var inspirerad av filmen Vantage Point, vilken berättar samma historia från flera olika perspektiv. Själv undrar jag om han inte också kastat vissa getögon på Pearl Harbor.

Inte för att Last Flight… är en bombastisk krigspekoral där rullstolsburna presidenters ben mirakulöst återfår sin stadga. Däremot skulle man kunna se filmen som en berättelse om relationer, vilka utspelar sig mot bakgrund av ett katastrofscenario (i det här fallet en flygplanskrasch).

Och de nigerianska kärleksrelationerna tycks alla vara mycket problemfyllda. Den slipprigt leende och insinuante Shola (jag har tidigare exempelvis aldrig tolkat det inom flygsäkerhet så viktiga begreppet ”brace position”som obscent, så tack för den…) råstöter som sagt på Yolanda som tappert håller honom stången. Efe ser fram emot att få lite ledigt från sin bortskämda och gnälliga fru och räknar med att Shola ska kunna vara honom behjälplig med att hoppa över skacklarna i Abuja.

Singelkillen David har svårt att hitta en ny tjej efter att hans förra förhållande havererade för tre år sedan. Suzie å sin sida är möjligen nybliven singel efter att ha hittat sin pyjamas trädd över en annan kvinnas huvud hemma hos fästmannen Dan. Och andrepiloten Seye måste utstå skvaller om misstänkt lesbianism från sina manliga kollegor enbart tack vare att hon är en ogift kvinna i ett mansdominerat yrke.

Ju mer jag tänker på Last Flight…, desto mer känns det som att Obi Emelonye ändå faktiskt försökt att nyansera sina framställningar av särskilt de kvinnliga karaktärerna. Vi har förvisso Efes stereotypa hemmafru och scenen där piloten i förförisk slow motion kommer gåendes arm i arm med två generöst utrustade flygvärdinnor iförda klart arbetsovänliga högklackade pumps (varvid alla manliga resenärer vänder sig om med hakorna nere vid knäna) får kanske ses som ett olycksfall i arbetet.

För Emelonye serverar oss också chefen Yolanda, karriäristen Suzie (vilken vägrar ge efter för kräket Dans böner om att bli hans lilla hemmafruslav), andrepiloten Seye, läkaren Gina och en anonym men i slutänden avgörande muslimsk kvinnlig flygledare. Jag har svårt att inte nicka uppmuntrande till vad jag ser som ett gott försök.

Och ”gott försök” är nog när allt kommer omkring den etikett man får sätta på Last Flight… som helhet. För inte med bästa vilja i världen kan jag med gott samvete hävda att filmen är bra. Narrativet är med sina försök till olika berättarperspektiv överarbetat och klippningen klumpig. De flesta skådespelarna och deras interaktioner med varandra är skrattretande styltiga och inomhusmiljöerna avger med sina opersonliga inredningar klara budgetfilmsvibbar.

Samtidigt är det omöjligt att inte ta med i beräkningen att även om Nigeria ståtar med ett eget Nollywood, vilket producerar förvånansvärda filmvolymer (katastroffilmer är tydligen en populär genre), är det en filmindustri där slutresultaten (enligt Obi Emelonye i alla fall) vanligtvis ska produceras på mindre än en vecka. Sett i det perspektivet blir det svårt att fälla en allt för hård dom över en film som i Nigeria och Ghana ska ha varit mer populär bland biobesökarna än The Dark Knight Rises.

Summa summarum var Last Flight… en underhållande filmupplevelse där jag upptäckte att inte ens Nigeria är förskonat från Stars and stripes-Wunderbaums.

Och så till den stora frågan: Vad tyckte de andra filmspanarna?
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Deny Everything
Moving landscapes

Annonser