District 9Hade det där utomjordiska skeppet för tjugo år sedan stannat över New York, Washington D.C. eller Los Angeles som brukligt är för rymdskepp, hade historien kanske sett helt annorlunda ut. Kanske hade de insektslika utomjordingarna assimilerats in i det amerikanska samhället, den berömda smältdegeln? Kanske hade en president med ett kliande avtryckarfinger tagit chansen att skrapa ihop lite handlingskraftiga bonuspoäng genom att slänga iväg ett par kärnvapen?

Men nu lade sig moderskeppet bekvämt tillrätta över Johannesburg och flyttade sig inte en millimeter. De år som förlöpt mellan upptäckten av ett stort antal utmärglade utomjordingar ombord på skeppet och nutid har präglats av allt hetsigare ordalag från såväl stadens styresmän samt mannen på gatan och allt våldsammare konflikter mellan utomjordingar och människor.

Hittills har man samlat de så kallade ”räkorna” i ett inhägnat slumområde men nu måste det bli ett slut på det. Företaget Multinational United (MNU) är inhyrt av den sydafrikanska regeringen för att sköta området som går under namnet District 9 och man har beslutat att alla dess invånare ska omlokaliseras till ett nytt område som ligger långt bort från Johannesburgs oroliga befolkning.

Head honcho för hela operationen är den till synes timide och lite fumlige tjänstemannen Wikus van de Merwe. Det är hans jobb att se till att räkorna i District 9 skriver under sina egna evakueringsordrar för att allt ska malas ordentligt i byråkratins kvarnar. Även om ”skriva under” i praktiken visar sig vara ett ganska flexibelt begrepp.

Wikus är väl som människor är mest, han är inte särskilt imponerad av räkornas intelligens utan behandlar dem som talande djur eller möjligen små barn. Okänsligt, aningslöst och lite naivt (ett skjul tapetserat med datordelar kan givetvis inte handla om något annat än ”dekorationer”). Som så många andra njuter han också lite väl mycket av att ha makt nog att kunna sparka på dem som befinner sig under honom på den sociala stegen. Det vill säga räkorna. Men Wikus ska snart tvingas genomföra en maratonmarsch iförd räkmockasiner, något som får honom att ändra perspektiv en smula.

På samma sätt som Das Leben der Anderen eller Die Welle får en annan tyngd, enbart genom att vara tyskproducerade är det svårt att inte haja till lite extra inför District 9 och dess sydafrikanska stämpel. Uppväxt som jag är på 70- och 80-talen, var apartheid något av det fulaste ord som fanns och det går förstås inte att blunda för de högst reella implikationerna av filmens handling.

Detta var en omtitt och jag måste säga att jag tycker att det förhållandevis enkla upplägget funkar precis lika effektivt andra gången gillt. Trots att Wikus (föredömligt porträtterad av långfilmsdebutanten Sharlto Copley) verkligen inte framstår som något särskilt sympatisk typ (men heller inte genuint ond, som sagt: aningslös) är det svårt att inte lida med honom i hans oförstående förtvivlan när han inser vad som är på väg att hända (även om den insikten tar ett tag för att landa). Hans situation blir förstås lite extra prekär när det visar sig att hans tidigare arbetsgivare numera är mer intresserad av honom som unik (och potentiellt synnerligen lönsam) försökskanin.

Regissören och manusförfattaren Neill Blomkamp har valt en narrativ stil som bygger på hopp mellan ”vanlig” film och klipp från bland annat nyhetssändningar och övervakningskameror. Jag kan inte riktigt se något specifik logik i användandet av det ena eller det andra men det är egentligen strunt samma för det fungerar när allt kommer omkring alldeles ypperligt. Eftersom inledningen håller en tydlig mockumentär känsla, fortsätter den realistiska atmosfären att hålla i sig även efter man har övergett det medföljande kamerateamet.

Parallellerna mellan ”räkorna” och vilka förtryckta grupper som helst är förstås inte särskilt subtila (detsamma gäller för den klassiska ”last stand”-scenen) men känns ändå mindre tungfotade än de i exempelvis Monsters. Till saken hör också att District 9 inte viftar allt för vilt med den xenofobiska pekpinnen utan först som sist är grymt spännande när Wikus, i kraft av sin nya biologi, tvingas till tidigare otänkbara allianser och offer.

Egentligen kan jag bara hitta en fläck på denna i övrigt nästan perfekta sol och det är synd, för det är en så onödig fläck. Jag förstår nämligen inte riktigt varför man såg sig tvungen att så tydligt peka ut en hel nation som det dominerande gangsterväldet i District 9. Det är också det valet som undanhåller det allra högsta betyget från filmen.

Annonser