alt. titel: Peter Pan; or, the Boy Who Wouldn’t Grow Up, Peter and Wendy

PeterPan“Andra till höger och sedan rakt fram tills morgonen gryr.” Där finns Neverland, ön som inte bara innehåller pirater, sjöjungfrur, pirater, älvor och lost boys (nej, inte vampyrvarianten) utan förstås också Peter Pan.

Den evige gossen, som fortfarande har kvar sina mjölkgaddar, känner när han träffar Wendy Moira Angela Darling att han och hans lost boys nog skulle kunna ha nytta av en liten mamma där i Neverland. Som bonus får Wendys bröder, John och Michael, också hänga på när de alla flyger ut genom barnkammarfönstret.

Väl framme i Neverland inträffar alla möjliga förtjusande äventyr även om Wendy gör sitt bästa för att se till att John och Michael inte ska glömma sina stackars föräldrar som antagligen sitter och gråter efter dem hemma i London.

Peter Pan är inte bara en fascinerande och märklig figur, utan också en fascinerande och märklig bok. Språket har en poetisk karaktär och inte känner man särskilt mycket av att hela rasket från början var en pjäs. Peter är en minst sagt ambivalent protagonist eftersom han egentligen tycks vara ganska odräglig. Han är mallig och pompös, har förvisso ett starkt sinne för fair play men verkar ibland sätta upp lite väl strikta ramar för andras beteende. Han är så bra på att låtsas olika saker att han blir lika mätt av att låtsas-äta som att äta på riktigt. Att andra inte har samma förmåga spelar mindre roll för honom – behöver inte Peter äta riktig mat, behöver ingen annan det heller.

Samtidigt har han en obetvinglig dragningskraft som gör inte bara de förlorade gossarna, utan också älvor sjöjungfrur och indianer, som förtrollade. Vad Peter gör är alltid det rätta och han finner alltid på råd.

Men det som för en vuxen läsare kanske framstår som än mer intressant är istället Peters mörkare stråk. För de finns där. Han kan verka glad och obekymrad men i botten ligger ständigt den gränslösa sorgen av att ha blivit övergiven av sin mamma när han hade varit borta tillräckligt länge från henne. Därför hatar Peter nu alla vuxna. Så mycket att han gärna dödar dem genom att andas snabbt, eftersom en vuxen lär dö varje gång man drar ett andetag (tack för den parallellen, Toy Story 3).

Särskilt Peter Pans sista kapitel där Peter lovar att återkomma till Wendy, men givetvis glömmer bort det så länge att hon hunnit bli en förhatlig vuxen när han väl dyker upp, är utsökt bitterljuvt och känslomässigt ganska avancerat för en barnbok.

Nu finns det förstås också andra element som gör att man ibland nästan tvekar att kalla Peter Pan för en barnbok. Dels dör folk till höger och vänster – Peter hugger ihjäl indianer (innan de sluter fred) och pirater med samma glada kuckeliku på läpparna. Kapten James Hook är verkligen inte att leka med och tvekar inte att slita sönder en besättningsmedlem med sin krok när denne råkar stöta emot honom. Ganska våldsam, alltså.

Dessutom blir man nästan sugen på att göra en närläsning av berättelsen med Nina Björks Rosa täcket-skärva stadigt på plats i ögat. Att unga (kvinnliga) läsare genom Wendy ska förstå kvinnans rätta syfte råder det ingen större tvekan om. Sällan har jag stött på ett så övertydligt exempel på devisen ”Man föds inte till kvinna, man blir det” och vägen till att bli det är att ta lärdom av Wendy. Hon stannar gärna hemma med pytsar och pannor när gossarna drar ut på äventyr. Är hon mot all förmodan med, är hon den som står vid sidan av för att gratulera sina modiga hjältar efter avslutad strid. Ingenting är viktigare än att se till att hennes skyddslingar ligger omstoppade i sina sängar vid en vettig tid på kvällen och att de då också har fått sin medicin.

Och grejen är att trots att hon ibland utbrister (med glimten i ögat) att hon gärna skulle vara ungmö och fri som fågeln från alla bestyr vet ju alla att det inte stämmer. Hon inrättar sig inte i modersrollen, har inte resignerat inför den. Nej, hon älskar den, omfamnar den, och skulle bli ytterligt sårad om någon skulle våga sig på att föreslå att någon annan för en gångs skulle kunna laga maten eller stoppa strumporna. För vilket värde har hennes existens om någon annan gjorde det enda hon finns till för att göra?

Peter Pan är som sagt en märklig och fascinerande bok med många bottnar, sitt blygsamma omfång till trots. Och då har vi inte ens börjat skrapa på den andra kvinnlighetsytterligheten – den svartsjuka och härsklystna älvan Tinkerbell.

Librivoxkvalitet: Mycket olika bra inläst, helt beroende på kapitel

Annonser